Kvällens första verk Weather inleds med att en ensam dansare skapar sina egna vindljud samtidigt som den låter sig ”blåsas” runt på scen i böljande rörelser. Sedan etablerar två dansare ett stramt mönster av cirklar på golvet, först med gångsteg och sedan springsteg, oftast med blicken på publiken. Mönstret bryts av andra dansare som sveper förbi.
Temat för Weather är precis som titeln antyder väder, men också klimatförändringar och miljöförstöring. Med hjälp av 3 000 vita plastpåsar leds tankarna till vindbyar och snö så väl som till nedskräpning. Jag är en stor vän av rekvisita i dans. Den ger ofta en ytterligare dimension både koreografiskt och scenografiskt och det här är inget undantag. Påsarna är oändligt vackra när de faller ner från taket, kastas och föses runt av dansarna. Men det blir också otäckt när en dansare innesluts i en stor påse, inte får luft och sedan blir släpad runt på scenen med huvudet före. Är påsarna som vi människor, som driver med vinden när större krafter är i rörelse? Styr vi vårt avfall eller börjar det att bli sådana mängder att det styr oss? Det är intressanta tankar och stora frågor som väcks.
Koreografin är präglad av balettens elegans, utsträckta tår och kontroll ut i fingerspetsarna, men här finns också spastiska rörelser och antydningar till stepp. Lucy Guerin hittar en effektfull balans mellan synkronisering och dynamik.
Lite synd är att ett par moment känns igen från Skånes dansteaters förra verk It is like a large animal deep in sleep. Här återfinns både en grupp av dansare som bildar en kedja och sedan en ring där en ensam dansare innesluts, och en sekvens där en manlig dansare styr en kvinnlig dansares lealösa kropp. Att en man kontrollerar en kvinna på det viset känns förlegat och väcker obehagliga associationer.
I stort är Weather ett starkt och intressant dansverk, men det är kvällens andra verk Sentinel som fullständigt slår undan benen på mig. Jag hör många i publiken säga efteråt att Sentinel var för mörk vilket jag delvis kan förstå. Men för mig är det svärtan som är poängen. Det är ett verk som jag tror blir svårt att glömma.
Chris Clarks intensiva och dystra technomusik, konstnären Boris Tellegens jättelika snurrande kub och Benjamin Cisterns dova ljus bidrar alla till att ge Sentinel en otäck, dystopisk stämning. Detta förstärks av Paula Levis fantastiska scenkostymer – ett slags konstnärlig tolkning av mutant ninja turtles med vida byxor, kampsportskänsla och ryggsäck. Dansarna håller nästan genomgående huvudena nerböjda och i kombination med de stora huvorna betyder det att deras ansikten nästan aldrig syns. De blir mer djur än människor vilket också är en nyckelkomponent i koreografin. Tankarna går till tusenfotingar, ormar och gråsuggor när dansarna kryper runt på alla fyra.
Sentinel inleds inte särskilt uppseendeväckande med att dansarna går och sedan springer i en ring mot kuben mitt på scen. Men sedan kommer ett extremt tekniskt krävande parti där synkroniseringen måste vara perfekt för att uppnå önskad effekt. Vilket dansarna lyckas fint med och därmed skapas en av de mest hypnotiska och fascinerande sekvenser som jag någonsin sett på scen. Jag bara njuter.
Jag anar urbana influenser från streetdans eller science fiction-filmen The Matrix. Det är precisa rörelsemönster i slow motion som skulle kunna vara hämtade från locking och vogueing. Men Sentinel tar dem från sitt vardagliga ursprung till en avantgardistisk nivå och tänjer på gränserna för modern konst i bästa möjliga bemärkelse. Koreografin gör det bekanta helt främmande – det är som att se dans från en annan planet.
Above and below är en träffande titel på en sådan kontrastrik föreställning som Skånes dansteater erbjuder, från det ljusa, lätta och lekfulla i Weather till det tunga, mörka och dystopiska i Sentinel. Men visst finns beröringspunkter mellan båda verken, exempelvis i kreativiteten och i tematiken som kretsar kring att vara styrd av någon eller något utomstående. Det finns också paralleller i koreografin, till exempel när en grupp dansare drar sig obevekligt över och förbi en ensam figur som ligger oskyddad kvar. Också fokusen på geometriska rörelser går igen.
Sentinel är kanske det mörkaste jag någonsin sett i dansväg, men när applåderna tystnat känner jag mig märkligt upplyft – troligen över att få uppleva något så totalt annorlunda som också visar vilken oerhörd potential samtida dans har att transcendera verkligheten.
