Går det att hitta nyckeln att vrida om i oss människor så att förstörelsen av naturen en gång för alla tar slut? Vad är skillnaden, förresten, på naturen och oss? Är naturen något vi betraktar eller använder? Eller något vi är delaktiga i?
Vi är i dag exakt lika beroende av naturen som människorna var före stenåldern. Det ser kanske inte ut så numera, men det är ett obestridligt faktum. Allt vi har kommer från vår moder jord. Även plast, elektronik, betong och sådant som är människoskapat. Vi kan inte överleva utan vår planet. Science fiction-tankarna om att flytta till nästa planet när denna är förstörd är inte bara orealistiska, utan också kortsiktiga och hjärtlösa.
Det är ju inte så bra att såga av den gren vi sitter på. Det har vi egentligen vetat länge. Med hjärnan. Det märkliga är att det inte får mer än vissa av oss att ändra beteende.
Vad är det som skiljer dem som har ändrat beteende från dem som inte har det? Min gissning är att det är några som drivs av rädsla för att ändra sig, och några som drivs av kärlek. Och de individer, organisationer och regeringar som inte vill eller kan ändra sitt ohållbara agerande, jag tror att de i grund och botten drivs av rädsla. Girighet är förstås en viktig faktor, men även den bottnar nog i rädslan att inte få tillräckligt. En rädsla som gått i baklås med absurda konsekvenser.
Mycket av miljörörelsens retorik har byggt på att trigga rädsla och en känsla av att det är akut. Jag vet inte om det får önskad effekt på lång sikt. Rädsla är ett farligt redskap, den kan så lätt slå fel. Rädslan driver också fram girighet, egoism och främlingsfientlighet.
Men den som förändrar sitt förhållningssätt utifrån kärlek till medmänniskan, meddjuren och hela vår planets invånare kommer nog närmare en långsiktig förbättring tror jag. Visst, kärleken kan gå hand i hand med rädslan att förlora det vi älskar, så helt enkelt är det inte, men jag tror verkligen att vi skulle vinna mycket på att inte längre ha rädslan som drivkraft. Inte för någonting. Rädslan är ett farligt vapen, som slår mot det vi älskar också.
Kunskapen om hur vi människor borde förändra vårt beteende för att inte förstöra jordens ekosystem sprids överallt nu. Kunskapen i hjärnan. Ändå händer så lite. Vad händer om vi börjar använda kunskapen med hjärtat? Först kanske vi blir jätterädda. Men om vi lär oss att mota bort rädslan med mera kärlek?
Kärlek till vår jord och allt som lever här. Till och med till oss själva!
Vågar du sluta vara rädd?
