Barn upp till två år är målgruppen för Norrbottens museums nya utställning Kan själv! – Kulturhistoriska möten. Den presenterar det svenska, samiska, tornedalsfinska och romska kulturarvet och har tagits fram med hjälp av förskolebarn.
Många tror att mjuka föremål, starka färger och roliga kläder att prova är sådant som lockar små barn. Men när barnen själva får välja blir det snarare tunga föremål, dova färger och saker som de inte sett förut. Det är en av lärdomarna från arbetet med utställningen Kan själv! – Kulturhistoriska möten.
Den består av en älv i plåt med en bro över samt en samisk kåta, en romsk vagn, en lucksäng som var vanlig i länet på 1800-talet och en tornedalsk forsbåt, alla fyllda med föremål som barnen kan använda. Olika kulturer och tidsepoker blandas – det ska handla om just kulturhistoriska möten, poängterar projektledare Ida Renlund.
– Vi har inget mål att barnen ska lära sig om kulturerna utan de får associera till dem på olika sätt. Målet är att man känner ett ”vi” istället för att separera de olika kulturerna. Men kanske att vi sår ett frö. Att barnen har varit i kontakt med vårt kulturhistoriska arv redan som små kan stärka deras identitet som äldre.
I kåtan finns bland annat tre telefoner, varav två med nummerskiva, där besökarna kan lyssna på barn som talar de olika språken. De säger bland annat Hej, Kan själv och Ska vi leka samt sjunger Blinka lilla stjärna på svenska, finska, nordsamiska och meänkieli. I utställningen finns också olika tunga ”stenar” av tyg, bollar och ett taktilt skåp med allt från en skurborste till en kvartssten.
Båten har stickats in med mönster från lovikavantar och i den kan både barn och föräldrar ta en paus och lyssna på kluckande ljud, fågelsång och regn. Ett uppförstorat skrin från samlingarna har gjorts till en rutschkana. Alla material är giftfria och så miljövänliga som möjligt och mycket är skapat av hantverkare speciellt för utställningen.
Vid första anblicken ser rummet kanske inte så spännande ut, med sin färgskala i brun och beige. Men färgerna är medvetet valda för att inte stressa eller avskräcka barnen med för många intryck och grälla färger på en gång. När de vågar sig in i vagnen eller kåtan är insidorna och föremålen mer färgglada.
Idén till utställningen kom från Ida Lagnanders arbete med Kan själv-metoden i Västra Götalandsregionen. Katali Jarefjäll, utställningsproducent på Norrbottens museum, blev inspirerad och fick snabbt med sig både kollegor och ledning på att göra något liknande i Norrbotten.
– Jag tände på en gång och kände att det här fyller ett tomrum som vi inte har reflekterat kring på museet. Det är angeläget och spännande att jobba med de yngsta och ett sätt för museet att testa hur vi kan arbeta med delaktighet på fler sätt, säger Ida Renlund.
Projektet har utgått ifrån FN:s barnkonvention, exempelvis barnets bästa i främsta rummet och barnets rätt att komma till tals. Även i Norrbottens läns kulturplan, som museet lyder under, betonas att också barn från späd ålder har rätt att uppleva och vara delaktiga i kulturlivet.
– Alla människor har lika värde och har rätt till upplevelser som alla andra även om de är ett år gamla. Annars är det åldersdiskriminering.
Utställningen bygger på en förstudie där Ida Renlund har besökt två förskolor i länet med olika typer av föremål ur museets samlingar för att observera hur barnen där tog sig an dem. Målet var att ta reda på hur barnen skulle vilja att en utställning för dem utformades utifrån tre frågor: hur förhåller sig barnen till olika föremål, hur förhåller sig barnen till varandra och till vuxna i rummet samt hur rör de sig i rummet.
Temat var däremot bestämt sedan tidigare – att lyfta fram de nationella minoriteterna i Norrbotten med hjälp av kopior av föremål från museets samlingar. Förskolebarnen har fått leka med över femtio föremål med anknytning till samisk, tornedalsfinsk, svensk och romsk kultur med olika form, färg, funktion, struktur, mönster och tyngd. Allt från nycklar till tvättbrädor.
– Jag blev överraskad av att det var hårda, tunga saker som var intressanta. Inte det mjuka täcket jag hade med mig utan den stora skifferstenen som var en halv meter lång. Den bar barnen runt på och rullade, säger Ida Renlund.
Utställningen har utformats utifrån anteckningar och filmer från besöken, och forskning på små barn. Förskolorna har också fått testa en del föremål senare under processen. Resultatet är en utställning med föremål med olika texturer och tyngd som går att bära runt på, lock att ta av och sätta på, plats att springa, möjlighet att vila och olika nivåer att klättra upp till eller kana ner ifrån.
Intresset har varit jättestort och många har lockats till museet för första gången.
– Vi förstår att det här är ett behov som vi inte har uppfyllt tidigare.
Enligt Ida Renlund verkar barnen uppskatta utställningen.
– De är aktiva väldigt länge. Vi hade tänkt att 30 till 40 minuter skulle vara max, men de kan vara där längre än så. Och när vi har hört skrik har det varit från barn som inte vill gå hem.
