Ammande diskrimineras i det offentliga rummet. För att bryta den allt mer amningsfientliga trenden i samhället behövs lagstiftning. Det menar Kicki S. Sahamies, medlem i Amningsuppropet.
Det är inte olagligt att amma, men inte heller olagligt att förbjuda någon att amma. Den luckan behöver täppas till. Många undviker att amma offentligt då det blivit allt vanligare att det ifrågasätts. Samtidigt är det ur ett barnhälsoperspektiv viktigt att uppmuntra de som vill amma. Det skapar en konflikt mellan önskan att amma och önskan att röra sig i det offentliga rummet.
Jag bryr mig inte om ifall du flaskmatar, ammar, matar i enrum eller ute i sele. Allt är dina val och de ska respekteras. Det är väldigt tråkigt att amning och flaska blivit ”vi” och ”dem”, istället för ”oss föräldrar”. Alla vill sitt barns bästa och vi löser det på olika sätt. Men när omgivningen säger åt dig att du inte får amma ute bland folk, då begås ett övertramp vi måste bekämpa. I en idealisk värld skulle en lagstiftning inte behövas, men när acceptanstrenden går åt fel håll måste trenden brytas, och sker det inte frivilligt behöver vi regler.
Jag vill börja med att berätta om mina egna erfarenheter kring att amma. Personligen räknade jag snabbt ut hur jag skulle få mer sömntid och troligen mindre skrik, med metoden att samsova, bära i sjal och amma. För mig gav det en frihet jag trott varit förbi när första barnet kom. Jag har vandrat med bebis i bärsjal, gått fjällturer och kunnat sköta allt jag velat med en liten sovande vid bröstet hen bara behöver vända på huvudet för att nå.
Under de första åren med min första bebis mötte jag bara positiva och lite nyfikna reaktioner på detta sjalmatande. Med min andra bebis har något hänt. Min senaste erfarenhet kommer från biblioteket. Där har jag blivit ombedd att täcka mig vid sittamning i barnrummet och även avvisad från bokavdelningen när jag sjalammat då ”det verkligen inte ser trevligt ut”, enligt personalen. Att bli tillsagd framför ett tiotal andra biblioteksbesökare på det sättet gjorde mig både gråtfärdig och utskämd. Min första tanke var att sluta amma. Men ur tårarna har viljan att kämpa kommit fram. Jag undrar hur många som ammar som fått samma behandling och aldrig mer kommer att amma offentligt igen, eller helt slutat amma?
Vem bestämmer vad som ser trevligt ut och vem som får vara med? Det finns många modiga normbrytare som personer med funktionsnedsättning, utseendemässigt avvikande personer, hbtq-personer, alla med samma rätt att respekteras och få vistas i offentliga rum.
Man kanske inte förstår eller tycker om allt hos alla, men det ska finnas en tolerans. Attityden att amning ser otrevligt ut är skrämmande. Visst kan det bli små missar, en ”nipslip ”om barnet släpper taget oväntat eller en om liten hand drar bort tröjan utan att vi märker det. Men om någon person missat gylfen eller stoppat kjolen i trosan, skriker vi inte ”Du ser äcklig ut” eller kastar ut personen? Nej, ett diskret påpekande räcker ofta. När barn ammar täcker huvudet av naturliga skäl det mesta av bröstet. Så stå ut eller titta bort. Tänk konstruktiva tankar: ”För varje dag blir jag allt tolerantare”. Små barn ammar frekvent och om jag skulle utvisas varje gång hen är sugen skulle det inte fungera. Tiden när barn tvingades amma endast var fjärde timme är förbi.
Det är inte olagligt att amma, men inte heller olagligt att förbjuda någon att amma. Den luckan behöver täppas till, vilket flera länder redan gjort. 49 stater i USA skyddar amning i lag både på offentliga och privata platser. WHO, liksom svenska myndigheter, förordar amning för dess hälsofördelar men lämnar utförandet åt mamman. Andelen som ammar sjunker, vilket inte är konstigt.
Amningsuppropet uppmanar alla, genom lokala politiker eller medborgarförslag, att motionera om att rätten till amning i alla kommunala lokaler och verksamheter där barn i vanliga fall har rätt att vistas fastslås i de lokala ordningsföreskrifterna. På riksnivå vill vi ha lagförslag i riksdagen.
