Krönikören Heléne Wiberg tipsar om en ekofilosofisk sommarakademi i Älvsjöhyttan 9–12 juli.
Är Sibiriens pälsjägare lyckligast i världen? Frågan ställdes av Werner Herzog i en film som skildrar människorna på tajgan med dess bistra klimat och utan några moderna bekvämligheter.
Där syns så tydligt att människan är en del av naturen och de svarar an på den. De måste hela tiden improvisera. De är mångsidiga och småskaliga och upplever, trots det hårda livet, harmoni och lycka i samspelet med naturen. Deras kunskap är erfarenhetsbaserad och förmedlad mellan generationerna.
Vad har det här med ekofilosofi att göra?
När man diskuterar hoten mot klimatet får man ofta enkla snabba svar som ”det är de fossila bränslena och konsumismen” eller ”människans inneboende girighet” eller ”brist på kunskap”. Men sådana svar är till inte till någon hjälp. För att försöka förstå frågorna i grunden måste begreppet vidgas från miljöproblem till miljödilemma. Det anger att det är hela fältet av olika konkreta problem det handlar om.
Hur kan då ett miljödilemma förstås ur ett filosofiskt och kulturellt perspektiv? I ekofilosofin undersöks vilka grundläggande antaganden som ligger bakom tolkningar av miljödilemman.
Ett exempel på ett grundläggande antagende är dualismen mellan människa och natur. Människan som skild från och herre över naturen är ett synsätt som kommer till uttryck redan i Första Mosebok. Det förstärktes av det naturvetenskapliga synsätt som uppstod på 1600-talet. Naturen började betraktas som en outsinlig resurs. Vad det här leder till för konsekvenser har vi nu börjat se.
Ett annat grundläggande antagande är ”den ekonomiska mannen” som antas i varje läge ha fullständig information och göra optimala ekonomiska val. Finns en sådan figur?
Vi har på så sätt byggt ett samhälle styrt av teknik och ekonomi som starkt begränsar våra förmågor och vad det är att vara människa.
Den norske filosofen Sigmund Kvalöy Setreng ifrågasätter teknosamhället. I sin bok Mångfald och tid förflyttar han den gräns vi dragit upp mellan människa och natur till att istället gå mellan komplexitet och komplikation. Mycket förenklat kan man säga att komplexitet avser människa och natur, människan är natur, process, samverkan. Inte något uppifrån styrt eller absolut förutsägbart. De sibiriska pälsjägarna illustrerar detta.
Komplikation är det mekaniska, det mål- och centralstyrda som våra västerländska samhällen präglas av. Med Setrengs tankar som utgångspunkt uppstår helt andra frågor: Handlar miljödilemmat kanske om lycka? Frihet? Och med det får vi helt nya svar på vår tids avgörande frågor. Det är en spännande resa att ta del av Setrengs tankar.
I sommar finns möjlighet att fördjupa sig i detta. 9–12 juli arrangerar Föreningen för ekofilosofi en ekofilosofisk sommarakademi i Älvsjöhyttan med bland andra Pia Skoglund som är den ledande experten på Setrengs filosofi. Det blir en unik möjlighet att sätta sig in i ekofilosofin sedan ämnet nu lagts ned vid Karlstads universitet.
