Skulle en övergång från fossila bränslen till energi från skogar och åkermarker bidra till en mer hållbar samhällsutveckling? Ja, kanske, men bidraget kan inte bli så stort, världens skogar och åkrar räcker inte för att ersätta de fossila bränslena. Merparten av åkern behövs för matförsörjning.
Av den energi vi människor använder kommer cirka 80 procent från fossila bränslen och cirka 10 procent kommer från ved och annat brännbart material. Resterande 10 procent står kärnkraft, vattenkraft och vindkraft för. I vilken utsträckning skulle andelen från biobränslena kunna öka? År 2007 utfördes en global undersökning av detta. Studien, som publicerades i tidskriften Trends i ecology and evolution, volym 23, visade att det skulle vara möjligt att utvinna ytterligare biobränslen motsvarande cirka 5 procent av världens energianvändning år 2006. Den potentialen finns främst i nedlagda åker och betesmarker. Världens skogar ansågs däremot olämpligt att använda till energiändamål eftersom träd växer under en så lång tid jämfört med åkerns grödor. Det tar 30–50 år för de nya träd som växer upp efter avverkning att återuppta det kol som släpptes ut till atmosfären när veden i de avverkade träden förbränns. Den tiden är för lång, utsläppen av växthusgaser måste stoppas inom de närmaste åren.
Skulle andra förnyelsebara energislag som solenergi, vindenergi och vattenkraft kunna ersätta fossilbränslena? Ja kanske i viss utsträckning. Men även om klimatproblemet får en lösning innebär det ingalunda att vi uppnår en övergång från dagens ohållbara samhällsutveckling.
Klimatförändringarna utgör nämligen enbart ett av de globala problem som riskerar att medföra kollaps. En studie, publicerad i tidskriften Science, volym 292, visar till exempel att om den globala ekonomiska tillväxten på cirka 3 procent per år fortsätter så kommer det krävas ytterligare drygt 1 miljard hektar landyta för odling, nya städer, nya vägar, etcetera, redan år 2050. Enligt FN:s organ för skogs- och jordbruksfrågor, FAO, finns den ytan tillgänglig, men sedan tar den uppodlingsbara jorden slut. Efter att vi uppodlat ytterligare cirka 1 miljard hektar finns i stor sett enbart tundror, öknar och de nordliga barrskogarna kvar. Tillgången till odlingsbara landytor kan bli begränsande ännu tidigare eftersom forskarna bakom Science-studien räknade med att befolkningen skulle komma att öka till omkring 9 miljarder år 2050. Denna prognos skrevs dock nyligen upp av FN till cirka 11 miljarder år 2050. Det innebär att odlingspotentialen tar slut ännu fortare. Ser vi till haven publicerade Världsnaturfonden nyligen en rapport som anger att mängden fisk halverats till följd av överfiske, så det är inte enbart jordbruksreserven utan även havets resurser som snabbt töms ut.
Ska det finnas någon större mening i att försöka få en övergång till mer biobränslen, vindkraft, solenergi, etcetera i stället för fossila bränslen är det därför avgörande att samtidigt hejda den exponentiella tillväxten. Exempelvis hinner träd som nu planteras i norra Sverige enbart bli halvvuxna vid den tidpunkt då världens odlingsbara jordar tar slut. Vi har då att vänta allt större flyktingströmmar, konflikter, krig, sedan utbrett kaos på en förödd planet. I det läget har vi knappast någon större nytta av en övergång till biobränslen i Sverige.
Frågan är varför detta inte åtgärdas, att den politiska diskussionen alltjämt handlar om att vi ska ha mer ekonomisk tillväxt i stället för mindre. Kan det vara som så att många politiker helt enkelt inte känner till forskningsrapporterna om det globala läget? Att många politiker alltjämt lever kvar i en världsbild som skapades av ekonomer inom den så kallade Chicagoskolan vid mitten av 1900-talet, då man förlitade sig på att tekniska förbättringar skulle kunna klara en oändlig tillväxt på en ändlig planet? Det är hög tid att politikerna i stället börjar lyssna på informationen om en mer verklighetsnära världsbild. Ekonomen William Stanley Jevons menade att en effektivisering av uttaget av naturresurser, som skulle kunna minska konsumtionen, i stället används för att öka konsumtionen. Detta brukar kallas Jevons paradox. En annan ekonom, Jean Baptiste Say, menade att det inte är efterfrågan som skapar ett utbud av varor, utan tvärtom utbudet som medför en ökad efterfrågan. Kan vi inte överbrygga Jevons pardox, och det som brukar benämnas Says lag, kan vi inte undvika ett ökande kaos världen över.
Inför en osäker framtid bör en rimlig strategi vara att sprida riskerna så att exempelvis klimatförändringar inte slår ut alla träd i skogen. En möjlighet kunde vara att återbeskoga områden med blandskog av olika trädslag, i stället för som nu är fallet, med monokulturer av enbart tall eller enbart gran. Genom blandskog skulle man uppnå en ”utspädningseffekt” så att de förväntade större svamp- och insektsangreppen vid varmare klimat enbart drabbade några av träden, att inte hela skogen slås ut. Från politikerhåll skulle man kunna bidra till detta genom att skriva en riksdagsmotion där man föreslår ett tillägg till skogsvårdslagens 6 § med innebörden att skogsägaren ska återbeskoga avverkade områden med blandskog på de marker där det är möjligt.
