Hur gör vi feministisk scenkonst? Hur hanterar vi våra privilegierade positioner? Hur kan vi ha kritiska diskussioner på ett konstruktivt sätt? Det har varit viktiga frågor för Fri feministisk scenkonstsamling, där hela 63 fria grupper runt om i Sverige har ingått. Projektet avslutades nyligen men nu är förhoppningen att grupperna själva ska ta samarbetet vidare.
Under de tre år som Fri feministisk scenkonstsamling pågått har deltagarna träffats sex gånger för att utbyta erfarenheter och skapa tillsammans. Ung scen/öst i Östergötland startade projektet för att fånga upp den starka rörelse som man ansåg att de fria feministiska scenkonstgrupperna utgjorde och skapa ett nätverk och en fysisk mötesplats för dem. Under träffarna har deltagarna bland mycket annat tagit del av föredrag om intersektionalitet och gjort aktioner på offentliga platser i Linköping.
– Det har varit fantastiskt på många sätt att samla så många kreativa, smarta och briljanta personer och låta dem diskutera och skapa, säger projektledare Amanda Nordmark.
En person som varit med på flera av träffarna är Maja Björkquist från Stockholmsbaserade Teater Confront. Första gången hon deltog i Fri feministisk scenkonstsamling var hon dock inte säker på om hon ville fortsätta. Hon berättar att det har varit många jobbiga diskussioner med hård samtalston kring exempelvis homogeniteten inom gruppen när det gäller faktorer som klass, etnicitet och funktionalitet.
– Att vi är en ganska homogen grupp har med samhällsstrukturer att göra men det är viktigt för oss att diskutera vad vi kan göra åt det. Jag har lärt mig jättemycket om hur jag kan förhålla mig till och ta ansvar för min privilegierade position och vad jag kan göra för att hålla den diskussionen levande.
Deltagarna har också haft väldigt olika syn på om det konstnärliga eller det politiska är viktigast i arbetet, och hur de två aspekterna kan förenas.
– De frågorna dyker hela tiden upp inom politisk scenkonst annars också.
Även om det bitvis varit tufft har samtalen varit det som Maja Björkquist lärt sig mest av under projektet, säger hon.
– Vi har diskuterat mycket hur vi kan skapa rum där det inte behöver råda konsensus, men inte heller konflikt. Under den senaste träffen kändes det som om vi landade i något där det kändes enklare att ta upp de problem som uppstod i rummet och hitta konstruktiva sätt att förhålla oss till dem.
För andra deltagare har den stora behållningen med projektet kanske varit att ta del av nya scenkonstnärliga metoder eller politiska analysverktyg.
– Det som oftast har lyfts fram i utvärderingarna har varit möjligheten att få mötas. Jag tror att rörelsen blir starkare av utbytet i diskussionerna och i arbetet, att det blir en utveckling för de individuella deltagarna att möta andra personer, arbetssätt, åsikter och erfarenheter, säger Amanda Nordmark.
Hon tror också att det stärker personerna och grupperna i samlingen att se att de inte är ensamma om att jobba med feministisk scenkonst, och att andra har liknande diskussioner och problem.
– Därför hoppas jag så mycket att arbetet ska fortsätta och att deltagarna ska ta vara på kontaktnätet som har uppstått.
Under den sista träffen 12–15 november diskuterade deltagarna bland annat just hur scenkonstsamlingen kan leva vidare. Ett förslag är att nätverket Wisp, Women in Swedish performing arts, ska bli en sammanhållande länk. Grupperna ska träffas i december för att prata vidare om hur det kan gå till. Det är bra tycker Maja Björkquist.
– Det har funnits ett behov av att stötta och peppa varandra och att diskutera hur vi gör feminism i våra olika grupper och hur vi kan vidareutveckla det. Det känns viktigt att projektet kan fortsätta, säger hon.
Det som Fria feministisk scenkonstsamling framför allt har lett till tror hon är ett större mått av självreflektion bland deltagarna.
– Många av människorna på träffarna börjar nu att jobba utanför frigrupperna och jag hoppas att den här formen av internkritik också kan tas in på större institutioner så småningom.
Maja Björkquist upplever att intresset från publiken för att se feministiska ämnen på scen har varit stort de senaste åren. Nu tycker hon att feminismen även börjar att genomsyra själva processen med en föreställning, vilket bland annat har märkts under åren som projektet pågått. Det kan handla om att en föreställning tas fram kollektivt, utan hierarkiska roller, eller om att fler olika kroppar eller erfarenheter syns på scen eller ingår i processen.
– Det handlar mer om att göra feminism praktiskt än tematiskt. Det tycker jag är positivt och känns spännande. Att det finns så många olika grupper och personer i Sverige som har en feministisk ingång i sitt arbete känns peppande inför framtiden.
