Sveriges första kvinnohistoriska museum i Umeå har haft ett späckat första år. Med hjälp av allt från transperspektiv på åldrande till kvinnliga jazzmusiker sätter museet fokus på hur kvinnor osynliggörs i historien, vad det leder till och hur det kan motverkas.
När Kvinnohistoriskt museum öppnade 21 november 2014 i kulturhuset Väven i Umeå var det fullt i lokalerna. Sedan dess har intresset varit fortsatt stort och det är ofta fullsatt när museet har programverksamhet. Hittills har det kommit ungefär 50 000 besökare totalt, varav många har rest från andra länder efter att ha läst eller hört om museet i utländska medier.
– Många säger ”tack för att ni finns”, ”äntligen” och ”gud vad roligt”. Att få ett särskilt fokus på kvinnor, kvinnors erfareheter och kvinnors historia är både välkommet och jätteviktigt, säger museichefen Maria Perstedt.
De flesta är positiva, men inte alla. Museipersonalen märker att frågor kring kön, identitet och könsidentitet engagerar och väcker starka känslor.
– Vi får mycket frågor kring varför vi gör som vi gör och ibland kritik. Samtidigt är den respons vi får ett kvitto på att vi hamnat rätt.
Maria Perstedt betonar att museet hela tiden provar sig fram, lyssnar och lär sig i en dialog med sin omvärld och sin publik och efter första året är hon nöjd.
– Så mycket är helt nytt – verksamheten, lokalerna och kulturhuset. Det är mycket som ska falla på plats. Jag tycker att det har gått fantastiskt bra, över förväntan.
I den ena utställningshallen finns den fasta utställningen Rötter. Den är som en skog att vandra igenom, full av ljud, ljus och figurer som lyfter fram tankar kring kön, makt och historieskrivning i dået och nuet. Det blir tydligt att tankemönster och argument från hundratals år tillbaka, kring vad män och kvinnor är och ska vara, återkommer i dag.
– Det finns ett manligt filter över historieskrivningen och det pekar vi på. Människor blir känslomässigt berörda av det som de möter i det rummet, säger Maria Perstedt.
I den andra hallen är utställningarna något mer traditionella och byts ut mer regelbundet. Fram till nyligen har det varit en utställning om åldrande kvinnor med titeln En ropande tystnad, som successivt har tillförts nya lager i form av transperspektiv och lesbiskhet.
– Berättelserna skiljer sig åt men det finns en grundton av åldersnormer, skönhetsnormer och könsnormer som alla kvinnors livsvillkor präglas av. Det är över huvud taget väldigt ont om berättelser om åldrande kvinnor både i historien och i vår egen samtid.
Här finns också en fast scen med plats för programverksamhet som ska ge utrymme för fler röster och perspektiv än de som ryms i utställningarna. Några exempel under museets första år är det malmöitiska scenkonstkollektivet PotatoPotato som talade och visade scenkonst på temat Att genomskåda patriarkala strukturer, ett samarbete med Umeå jazzfestival då flera kvinnliga musiker berättade om sina erfarenheter av musikvärlden samt en föreläsning av en evolutionsbiolog och genusvetare kring hur könsstereotyper påverkar vetenskapliga tolkningar.
Framöver ska programverksamheten utökas och samarbetet med skolorna utvecklas. 2016 kommer att präglas av ett lokalt perspektiv.
Vad händer med berättelsen om Umeå när fler kvinnliga röster kommer till tals i historieskrivningen? Utställningen På salongen öppnade för ett par veckor sedan och ska bland annat samla in kvinnors historier i ett samarbete med stadens frisörsalonger.
Den 8 mars blir det vernissage för en utställning om Umeås historia. Museets uppdrag är att synliggöra och diskutera att det finns en manlig norm i historieskrivningen samt vilka konsekvenser detta får.
Det ska dessutom fokusera på kvinnors historia, erfarenheter och minnen för att fylla igen vita fläckar i den traditionella historieskrivningen, gjuta mod genom att visa att förändring är möjlig – att idéer om kön har förändrats och skapas hela tiden, samt ge människor redskap att agera för förändring.
Mycket handlar om att belysa och diskutera representation – vem som skriver historia, vem som har makten att välja och välja bort och vems kunskap och handlingar som anses viktiga att minnas.
– Att kvinnor som grupp är väldigt osynliga i historieskrivningen är ett demokratiproblem. Det påverkar inte bara hur vi ser på varandra i dag utan även i framtiden, eftersom det är nu vi skapar framtidens historia. Men vi kan alla vara med och bidra till en annan historieskrivning, säger Maria Perstedt.
