Flyktingar som drunknar i Medelhavet, valar som drunknar efter valjakt och slavar som drunknar på Atlanten. Det är några berättelser som vävs ihop i konstverket Vertigo sea, som visas just nu på Bildmuseet i Umeå.
John Akomfrah är en brittisk konstnär som visade Vertigo sea på årets Venedigbiennal. Umeå är andra anhalten för videoverket som hade vernissage där i helgen och som består av bildmaterial från historiska filmarkiv, naturfilmer, nyhetsrapportering och egna iscensättningar. Han beskriver det som en serie sorgesånger över människans relation till havet.
– Jag ville hitta en struktur för att föra samman olika möten med havet, som alla fungerar som en allegori över det som händer just nu på Medelhavet där hundratusentals människor dör eller överlever flykten över havet.
Utgångspunkten för verket var dels situationen för dagens flyktingar från Syrien och Nordafrika och dels John Akomfrahs starka minnen av 1970-talets vietnamesiska båtflyktingar, men också andra ämnen som han intresserat sig för länge såsom valjakt och sjöfararhistorier som Odysséen och Joseph Conrads romaner.
– Det som intresserar mig är färder där människor har en 50-procentig chans att överleva. Den akvatiska världen är ett utrymme fyllt av otrolig skönhet och otrolig skräck. De två perspektiven samexisterar för de flesta som upplever livet till havs.
Han tycker att moralpaniken kring barndomens båtflyktingar har starka paralleller till dagens debatt kring människorna som flyr över Medelhavet. Då som nu handlade det om hundratusentals personer som flydde en hotfull situation i hopp om en bättre framtid – och där en stor andel drunknade istället för att komma fram.
– Jag ville koppla ihop dessa historier och visa människor i dag att situationer som denna har förekommit tidigare, och löst sig. Flyktingarna kommer att slå sig ned och fortsätta sina liv.
Det viktiga för honom är att visa att flyktingarna inte kommer till Europa för att vara till besvär, snylta på samhället eller bli kriminella, utan för att de fruktar för sina liv eller vill skapa en bättre framtid.
– Flyktingar tror att de kommer att kunna bidra till samhället. Ingen tror att de kommer att leva på bidrag, den ambitionen har inte människan.
John Akomfrahs föräldrar var politiska flyktingar från Ghana vilket har varit en personlig ingång i arbetet.
– Jag känner starkt med den svåra situationen för människor som sätter sig i båtar. Det var så min familj kom till Europa. Det kunde egentligen lika gärna varit vi.
En annan drivkraft med Vertigo sea är att koppla ihop frågor som rasism och kolonialism med miljö och natur, som sällan knyts ihop. Exempelvis tar han upp hur valjakten nådde sin kulmen under 1500-talet ungefär samtidigt som den transatlantiska slavhandeln pågick. Tekniska framsteg i konstruktionen av båtar för valjakt överfördes till slavhandelns båtar och vice versa.
En annan ingång är ett känt rättsfall under 1800-talet. En brittisk slavkapten hade upptäckt att färskvattnet på hans skepp höll på att ta slut, och valde att kasta mer än 200 människor överbord. Efter färden försökte skeppets ägare att utkräva försäkringspengar eftersom de menade att de förlorat inkomster på grund av beslutet.
Under arbetet med verket upptäckte John Akomfrah att metoden också har använts i krig och konflikter. Både när fransmännen skulle krossa den algeriska självständighetskampen och när regimen i Argentina förföljde marxister flögs meningsmotståndare ut till havs med helikopter och slängdes i vattnet.
– Alla dessa incidenter tycktes forma en berättelse. Jag menar inte att det handlar om samma sak, men upplevelsen för dem som utsatts har vissa likheter.
Vid valjakt dränks djuren, och John Akombrah menar att de gått en liknande död till mötes som människor som kastats i havet.
– Genom att föra ihop dessa dödsfall på suggestiva sätt växer en karta fram över vår relation till varandra och till havet. Den kartan är värdefull eftersom den hindrar en från att tänka i termer av ”vi” och ”de”, där ”vi” alltid står på det godas sida, och ”de” alltid på det ondas. Att människor flyr från Syrien nu beror på att vi i väst inte alltid har haft en positiv inverkan på deras liv.
John Akomfrah säger att han är väldigt stolt över verket. Han hoppas att betraktarna kommer att bli berörda och känna att de lär sig något nytt om länkarna mellan dessa olika händelser.
– Jag hoppas att de som ser Vertigo sea tar med sig en känsla av att detta är en tragedi som utspelar sig och att det som krävs av oss är empati och förståelse – inte fördömande. Den narcissistiska synen att ”det här handlar om oss” är inte ett bra sätt att förstå allt som händer på planeten. Allt handlar inte om dig. Om du kan ta ett steg tillbaka, reflektera och iaktta ser du att de som sätter sig i båtarna bara vill ha ett liv.
Men han vill inte predika eller föreläsa, inte heller ge svar utan bara försöka att se till att frågorna väcks.
– Många som ser sådana här verk har inte ens tänkt att de här frågorna behöver ställas. Gåtorna behöver uppdagas så att betraktarna kan fundera över dem.
I nästa projekt, ska ska visas i januari, vill han fokusera ännu mer på empati. Han fick en aha-upplevelse när han hörde en debattör i brittisk public service beskriva flyktingarna som ”kackerlackor”.
– Hur kan man inte förstå människans behov av att överleva? Hur kan människor berövas sitt människovärde till den graden att de beskrivs som insekter? Mitt ansvar som konstnär måste väl ändå vara att få människor att känna mer sympati.
Förra veckan var han i Karibien och den här veckan är han i Grekland för att undersöka psykodynamiken på flyktingbåtar. Han vill skildra vad det är som får människor att fly.
– Det finns tillräckligt med artiklar och inslag om detta. Jag vill se om det finns sätt att behandla ämnet i gallerimiljö, som är effektfulla och slår an en känslomässig sträng.
Under hösten ska John Akomfrah göra ett residens på Baltic art centre i Visby. Programmet är ännu inte bestämt.
