2015 har varit ett relativt lugnt kulturår för min del, eller kanske snarare med annat fokus än vanligt. Färre konserter, böcker och konstutställningar, men desto mer festivaler – två på ett år, rekord hittills – och folkdans. Under hösten har jag dansat uppemot fem timmar i veckan, och i början av augusti hölls Europas största folkdansfestival Europeaden i Sverige för första gången någonsin. Det var verkligen en upplevelse att se 6 000 folkdansare från länder som Malta, Grönland och Skottland på samma ställe. Hela Helsingborg fylldes av vackra folkdräkter och spontandans. Definitivt värt att åka på för den som har minsta intresse för folkkultur. Nästa års Europead hålls i belgiska Namur den 20–24 juli.
Andra höjdpunkter var Scenkonstbiennalen i Malmö samt att få en kort pratstund med en av mina favoritförfattare Margaret Atwood då hon framträdde på Stadsbiblioteket i Malmö i våras – om omställningsrörelsen för ett hållbart samhälle, dessutom, vilket hon senare tweetade om!
Men kanske var det allra roligaste ändå min första upplevelse av ett ljudlöst disko – ”silent disco” – på min favoritfestival End of the road i England. Där går det till så att alla besökare får trådlösa hörlurar med två olika kanaler att växla mellan. De två diskjockeyna tävlar sedan om att spela låtarna som flest dansare väljer. Vem som leder märks på volymen på alla som skrålar med från dansgolvet. Det är en helt surrealistisk upplevelse att se hundratals människor dansa koncentrerat i total tystnad – och hur roligt som helst!
