Profilteatern i Umeå turnerar just nu med en föreställning av serieskaparna Liv Strömquist och Sara Granér. Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta! blandar absurd humor, tunga fakta och ett genuint politiskt patos och resultatet är briljant, skriver LFT:s kulturredaktör.
Hur Moderaterna dog ut, mikrosnattning från förmögna, en artikelserie om dufflar, doftkulor för dammsugare och VM i inkomstökning. Det är några av inslagen i denna fartfyllda, skarpa och engagerande föreställning som kretsar kring arbete, höginkomsttagare och kritik av det kapitalistiska systemet. Jag lär mig saker som att tio procent av de grekiska skolbarnen uppges svälta eller vara nära svält, samtidigt som jag skrattar mig fördärvad åt beskrivelsen av en olycklig tonårsförälskelse i Marknaden som dagen efter festen ”inte tittar på en i matsalen”.
Det har kommit en rad föreställningar baserade på serier av Sara Granér och Liv Strömquist de senaste åren. Umeåbaserade Profilteatern var först och har fått sällskap av bland andra Teater Tamauer, Unga Dramaten och Södra teatern. Den enda av dessa som jag har lyckats gå på tidigare, Prins Charles känsla på Malmö stadsteater år 2011, är en av de bästa pjäser jag sett. Strömquists och Granérs serier gör sig mer än väl på scen, kanske tack vare att de är både konkreta och vassa. Samhället framträder i en delvis ny dager i deras alster.
Den här föreställningen utgår både från tidigare och nyskrivna texter och lyckas verkligen fånga tonen hos serieskaparna med en blandning av absurd humor, tunga fakta och ett genuint politiskt patos. Det blir en bra blandning mellan gapskratt och allvar som lyckas hålla intresset hela vägen. Dessutom har ensemblen fått till en publikkontakt som känns givande utan att vara överdriven. Vi får till exempel varsitt russin att öva mindfulness med, och fyra olika slut att välja på.
Publiken sitter i en stor ring. I mitten finns en cirkel fylld av små bitar vit vaddering, som leder tankarna till ett moln. De fyra skådespelarna gestaltar en rad olika karaktärer och har likadana blåa byxor, blåa skjortor och röda slipsar. När de inte står, dansar, sitter eller ligger i molnet sitter de bland publiken. Scenografin i övrigt består av en lina som löper över molnet och där betydelsebärande föremål under några scener kan föras in på scen. Upplägget är både snyggt, annorlunda och absurt – lite som serierna som det ska fånga. Den renodlade kostymen och scenografin bidrar till att hålla samman föreställningen och sätter samtidigt fokus på innehållet och de fantastiska skådespelarna som levererar trovärdigt, professionellt och med genuin inlevelse.
Här finns inget narrativ. Istället är det en kabaré av sketcher där några karaktärer återkommer, främst ”Sara” som i en allt mer vansinnig monolog försöker att göra sig attraktiv för presumtiva arbetsgivare. Hon berättar att hon absolut inte är intresserad av fast boende, har ett öppet förhållande till tid och rum och har en celldelningsprocess som har ”öppnat sig mot marknaden”. Det är bara ett exempel på textens totala träffsäkerhet, hur den tar avstamp i verkligheten men avslöjar dess absurditet genom att dra saker till sin spets.
Min främsta kritik är egentligen att både serierna och pjäsen främst vänder sig till de redan invigda. Det är lite synd i ett debattklimat som redan är så polariserat. Vad du kommer att tycka om pjäsen avgörs nog i stor utsträckning av huruvida du håller med om Granérs och Strömquists kritik av tillväxt, konsumtion och kapitalism. Gör du det är det bara att gratulera – då är det här en fantastisk föreställning.
Pjäsen spelas på Spira i Jönköping 26–27 november och på Storsjöteatern i Östersund 30 november–1 december.
