Queer dans suddar ut gränser

Jag var såld redan när jag såg pressbilderna på kvinnliga dansare med mustascher och manliga dansare med kjolar. Och jag blev inte besviken. De två delarna i Cullbergbalettens Highlights, som hade urpremiär den 19 mars, går glädjande nog betydligt längre i sitt överskridande av den binära könsuppdelningen än till bara ytliga detaljer.

I The return of the modern dance, del två av kvällen, gör sex manliga dansare en hyllning till den moderna dansens pionjärer – kvinnor som Isadora Duncan och Martha Graham. Dansarna anammar ett kvinnligt kodat rörelsemönster med vickande höfter och mjuka handrörelser utan att det för ett ögonblick känns onaturligt eller effektsökande. Givetvis fungerar de här vackra rörelserna utmärkt oavsett dansarnas kön. Och kjolarna känns som ett självklart val i danssammanhang – hur de böljar i hopp och piruetter, förstärker och ger utrymme för rörelserna.

Trajal Harrell låter dansarna vila i ett par rörelser på ett sätt som inte är jättevanligt i modern dans just nu, tyvärr. Men när dansarna stegar fram över golvet genom att växelvis korsa händer och fötter, och sedan öppna upp kroppen igen, finns något magiskt i de enkla gesterna. Jag uppskattar också den avspända stämningen i koreografin. Sammantaget är den en fröjd att se.

Ett stort minus tyvärr för scenen där en av dansarna sveper in sig i en slöja till tonerna av Sades låt Pearls. Den lyckas endast befästa koloniala stereotyper.

Även kvällens första verk, Reproduction (2015), är bitvis problematisk. Grundidén är dock fantastisk. För Eszter Salamon tar genusöverskridandet ett steg längre än Trajal Harrell tills det är svårt att ens gissa dansarnas könsidentitet. Tanken att kön är en konstruktion är långt ifrån ny, och stycket är dessutom baserat på koreografens verk Reproduction från 2004. Dock förmedlas den tanken här på ett sällsynt övertygande sätt.

Från att de åtta dansarna gör entré, med mustascher samt tydligt manligt kodade kläder och kroppsspråk, är det fängslande. Det tar förvisso en stund innan stycket tar fart, men den långa upptrappningen behövs kanske för att vi som betraktare ska acceptera konceptet, som kretsar kring sexpositionerna i Kama sutra. Dansarna delar upp sig i par och byter från ställning till ställning i flödande slow motion. Resultatet är lite absurt och lite erotiskt men framför allt ganska fint.

Vändningen sker när en av dansarna försvinner ut och så småningom kommer tillbaka – fortfarande med mustasch och skägg, men nu klädd i högklackat, stay-ups och peruk. Även de andra dansarna kommer tillbaka i diverse kvinnligt kodade utstyrslar. Alla är överdrivna klichéer och alla har mustascherna kvar, nu kombinerade med lösbröst och läppstift. Några i publiken skrattar. Själv tycker jag att de här karaktärerna är svårare att avkoda än de tidigare. Är de dragqueens, en drift med stereotypa bilder av kvinnor eller bara ett bevis på att alla kan göra sig till kvinnor, oavsett biologiskt kön?

Här blir verket faktiskt obehagligt. Kvinnokaraktärerna är nämligen extremt objektifierade. Dansarna möter våra blickar nästan konstant när de poserar enligt porrens samlade klichéer. De smeker sig själva, stoppar ett finger i munnen, och så vidare och så vidare. Till och med när också dessa karaktärer efter en stund går in i Kama sutra-ställningarna med varandra är rörelserna till för publiken, inte för varandra. Det är ytterst besvärande att betrakta. Jag antar att det är meningen, men jag förstår inte vad Eszter Salamon vill säga genom att objektifiera just de kvinnliga karaktärerna.

Med det sagt lyckas dansarna på ett otroligt imponerande sätt gå upp i stereotypa rörelsemönster som är både manligt och kvinnligt kodade. Koreografin drar könskonventionerna så långt att de upplöses i den för många av oss självklara men ändå viktiga slutsatsen att genus är en parameter som rymmer många olika möjligheter.

Reproduction (2015) är ett visuellt kraftfullt verk som kommer att stanna i minnet länge. Synd bara att det är för långt – runt 75 minuter. Idén kunde ha förmedlats på halva tiden.