Förra veckan lanserade Djurrättsalliansen djurfabriken.se, en hemsida med material från den svenska djurindustrin. Dokumentationen är insamlad på mjölkfabriker, kycklingfabriker, äggfabriker, grisfabriker och fiskfabriker. Organisationen kan även visa upp hur det ser ut på svenska slakterier. Vi kan sluta utnyttja och döda andra djur, om vi bara vill, skriver representanter för Djurrättsalliansen.
En av våra aktivister, som arbetat undercover på ett slakteri, berättar om sina upplevelser så här: ”Det är helvetet på jorden. Det finns inga andra ord för att beskriva det. Så mycket ångest, skräck, blod och tarmar, så många tagna liv som liksom hänger kvar i luften. Hade jag inte haft ett uppdrag hade jag brutit ihop direkt. Fortfarande ser jag blickarna från några av djuren, och frågar mig om jag inte borde ha ingripit där och då för att försöka rädda dem. Men jag vet ju att det fortsätter timme in och timme ut, och det enda jag kan hoppas på är att bilderna som jag tog kan hjälpa till att ändra på det.”
En film från ett slakteri är alltid en skräckfilm. Dödsfabriken fungerar dåligt som reklam för varorna som produceras där och besökare är inte välkomna. Det är därför vi har varit tvungna att samla in materialet i smyg. Är inte det märkligt? Varje år slaktas över 100 miljoner djur i Sverige. Animalieindustrin är ett fundament i vår livsmedelsindustri. Ändå får människor inte komma in och se hur det går till på ett slakteri. Ändå pratar vi så sällan om vad det faktiskt innebär att äta kött. Hur döden ser ut och vad den innebär. Hur djurens liv ser ut när de lever. Varför vi utsätter dem för allt detta lidande.
Inför slakten är alla lika. Det spelar ingen roll om djuren fötts upp ekologiskt, om de vanvårdats eller skötts enligt regelboken, om de har använts för mjölk, ägg eller kött. Vid slakten förs friska djur som hade kunnat leva i många år mot sin för tidiga och oåterkalleliga död. Kycklingar slaktas när de är bara drygt en månad gamla. Grisar är bara ett halvår gamla när de för första och sista gången får komma utanför grisfabrikens väggar och transporteras iväg mot sin död. Och innan dess har de levt ett liv som i de flesta fall bara kan klassas som miserabelt.
I vår kartläggning har vi sett kycklingar som växer för fort, som blir halta och sjuka av att ha avlats att producera maximalt. Vi har sett grisar som blivit tokiga av sina liv i de trånga små boxarna med betonggolv, där de lever tio grisar på nio kvadratmeter. Vi har sett hönor som fortfarande är instängda i burar där de knappt kan röra sig. Vi har också sett hönor som klassas som ”frigående”. Som frigående bor de i de flesta fall i stora grupper inomhus; de är för många för att ha en chans till en flock och hackskador är vanliga. Inget av det innebär frihet. Vi har sett mjölkkor som står fastbundna med en kedja eller snara runt halsen, som inte kan vända sig, klia sig eller interagera med någon annan. De är fast. Vi har också sett kor som går runt i lösdriftsladugårdar – där är korna inte uppbundna utan går runt inomhus – och sett deras kalvar i byggnaden bredvid. All mjölkproduktion bygger på att kalven tas från sin mamma. Både på ekologiska och konventionella gårdar görs det som regel ett dygn efter födseln. Vi har också sett hur djuren som tjänat människan dör.
Slakten är liksom övriga moment i djurfabrikerna en industriell verksamhet. Det är ett löpande band. På Sveriges största kycklingslakteri slaktas över 100 000 kycklingar per dag. Där gasas de till medvetslöshet med hjälp av koldioxid. Att andas in koldioxid ger kvävningskänslor och djuren kippar efter luft innan de förlorar medvetandet. På andra kycklingslakterier hängs djuren levande upp ett efter ett i byglar – en fullständigt hänsynslös hantering. Därefter förs de genom ett strömförande vattenbad som gör dem medvetslösa. Efter bedövning görs ett halssnitt – manuellt på mindre slakterier, maskinellt på större – och djuren förblöder till döds.
Även grisar och fiskar bedövas med koldioxid, medan kor skjuts med bultpistol och får bedövas med elstötar genom huvudet. Döden vid all slakt är blodförlust. När vi besökte ett småskaligt fiskslakteri visades en brutal verksamhet upp framför vår kamera. En del djur kastades i en soptunna och lämnades att självdö. Andra kastades i en tunna med vatten och koldioxid för att göra dem bedövade, men togs upp innan de hunnit bli medvetslösa. De slaktades när de var vid fullt medvetande.
På slakteriet ställs frågan om människornas självpåtagna överordning över de andra djuren på sin spets: vad ger oss rätten att ta deras liv? Vad är det hos djuren som skulle kunna ursäkta en så brutal behandling? Och varför gör vi så stor skillnad på hunden som vi har som familjemedlem, och grisen som vi bara ser i portionsform i kyldisken? För oss är det rimligt att tro att alla som lever har en inneboende vilja att fortsätta göra så. Ändå faller bevisbördan sällan på dem som dödar djuren, utan på dem som hävdar att det är fel.
Många motiverar vårt dödande av djuren med att det är naturligt, att vi alltid har gjort så och att andra djur dödar varandra. Men det spelar ingen roll för rätt och fel ifall vi klassar något som naturligt, om det är något vi alltid gjort eller något andra gör. Det säger inget om ifall vi, du och jag, bör göra det. Vi har ett val att döda eller att låta bli. I dag finns ingen anledning för människor att äta djurens kroppar eller kroppsvätskor. Det finns ingen anledning att föda upp djur, stänga in dem på små ytor, mata dem så mycket det går en kort intensiv period – och sedan ta livet av dem.
Vi måste inte vara våldsamma. Det är dags att stänga slakterierna, en gång för alla. Du kan ställa dig på de svagas sida och vara en del av lösningen istället för problemet. En mer rättvis och medkännande värld är möjlig. Vi kan sluta utnyttja och döda andra djur, om vi bara vill.
