År 2070 kommer Ljusnarsbergs kommun att utraderas på grund av avfolkning, enligt Dagens samhälle. Konstgruppen The non existent center vill ifrågasätta den prognosen och gestaltar nu den fullständiga berättelsen om Ljusnarsbergs kommun och resten av världen.
En bussresa från Kopparbergs folkets hus till konstgruppens kulturcenter Ställbergs gruva, från Big bang till år 2070, fylld med berättelser från folk som bor i kommunen. Så kan scenkonstverket Den fullständiga berättelsen om Ljusnarsbergs kommun och resten av världen, som har premiär den 19 augusti, beskrivas.
– Det blir ett slags kommunalt rymdepos om att försöka att hitta sin plats. Samtidigt är det dokumentärteater. Några är med och berättar själva under resan och på scen, säger Carl-Oscar Sjögren, konstnärlig ledare för The non existent center och verksamheten vid Ställbergs gruva.
Några har bott i Ljusnarsberg hela sitt liv, jobbat i gruvan och sett hur byarna blomstrat och sedan avfolkats. Andra är nyanlända och berättar om hur de kom till kommunen. Alla har också fått frågan hur de ser på bygdens framtid.
– Vi skapar en väv av berättelser. Inte för att skapa debatt utan för att ge utrymme för olika röster att höras. Vi kommer inte med svar på hur vi ska vända utvecklingen, men vi ställer förhoppningsvis nya frågor utifrån den här platsen.
Verket är en del i en trilogi med titeln 2070 som The non existent center arbetat med sedan i våras. Den första delen i trilogin, Ica-labbet, handlade om att möta kommuninvånarna på olika sätt och se vilka platser som var viktiga för dem. Konstgruppens medlemmar fikade med människor och samlade in deras berättelser. De bjöd också in sig själva till föreningar och kurser för att se vad som pågår i kommunen.
The non existent center fick många nya kontakter, bland annat på asylboendet i Ställdalen. Tillsammans anordnade de en kulturkväll på boendet på tre språk med över 150 besökare. Flera asylsökande ska också vara med på scen i Den fullständiga berättelsen.
Konstgruppen gjorde även en inventering av den gamla tågstationen i Ställberg och utforskade dessutom samtidsarkeologi som metod i form av utgrävningar av anslagstavlor tillsammans med kommuninvånare.
– Majoriteten av dem vi pratat med uttryckte en väldigt stark vilja att berätta andra berättelser från platsen. Många kände sig väldigt frustrerade och irriterade över att det ges en så ensidig bild av kommunen. Flera sa att de knappt orkade säga varifrån de kommer. Det har vi verkligen tagit vara på till resan, utan att för den sakens skull försöka att försköna. Det finns lika många berättelser som det finns invånare i kommunen, säger Carl-Oscar Sjögren.
Alla dessa berättelser ryms av naturliga skäl inte i scenkonstverket, vilket dess titel är en blinkning till. Men The non existent center hoppas kunna ta dem tillvara på andra sätt i sitt fortsatta arbete. Bland annat ska de troligen starta samtalsgrupper och så kan det bli en utställning längre fram.
Och nästa år kommer del tre i trilogin, Atlasen, som ska innehålla kartor med annan information än geografisk.
– I en vanlig atlas är Ljusnarsberg bara en liten prick, men här zoomar vi in på Ljusnarsberg för att förstå världen, istället för tvärtom. Det tror jag att vi kan lära oss väldigt mycket av. Framför allt när det gäller att känna vad avfolkning och centralisering verkligen betyder. Ljusnarsbergs situation är en nationell angelägenhet.
*
”Byn håller på att vakna igen”
Ing-Marie Ekman flyttade till Ställberg som ettåring och har bott i byn i 60 år. Hon var bland annat den sista som drev affären innan den stängde. Nu ska hennes historia bli en del av Den fullständiga berättelsen.
”Jag ska åka med på bussen och jag medverkar med min röst. Ungdomarna har varit här flera gånger och fikat, fotat och spelat in. Jag har inte sett det, det får bli en överraskning för mig också. Det ska bli jättespännande.”
”Jag har varit med om allt, både när byn blomstrade och när det dog ut. Det är naturligtvis sorgligt, men det blir vardag, det är inget som händer över en natt. Det tråkigaste är alla hus som står och förfaller. Men vi har ett väldigt aktivt byalag som håller städdagar i byn, loppis och julmarknad.
”Jag fattade aldrig riktigt vad ungdomarna höll på med där i gruvan, och det är knappt så jag vet nu heller! Men jag tycker att de är helt fantastiska och beundrar dem verkligen. De är suveränt duktiga och enormt entusiastiska. Och att de tror att de kan rädda en liten död by!”
”Vi som har bott här har accepterat att det är en död by. Det är svårt att förstå att den håller på att vakna igen. De där ”Duracellkaninerna” far runt och piggar upp byn. De kanske visar även andra byar att man inte behöver vila och tycka att det är slut, att det kan komma folk som som sparkar igång något.”
”Jag har inte hört så mycket om prognosen för 2070 men jag tror inte att det blir tomt. Jag tror att det fortsätter ungefär som nu – jag hoppas det i alla fall, så att det inte blir sämre.”
”Det händer att jag träffar gamla skolkamrater som flyttat härifrån. Många är förvånade och säger, va, bor du kvar i Ställberg? Kan man bo där, finns det något kvar? Men vi ger oss inte – vi trivs. Jag tror att det är likadant i hela Sverige – man vill kunna välja var man vill bo. Alla vill inte bo i städer.”
*
”Jag ska försöka att kalla Sverige mitt hem”
Deema Marroush flydde från kriget i Syrien till Ljusnarsbergs kommun för ett år sedan. I Den fullständiga berättelsen berättar hon om att hitta ett hem – och sedan se det förstöras.
”I början visste vi inte att Carl-Oscar och de andra höll på att samla in berättelser till en föreställning, de bara bjöd in oss från asylboendet till gruvan och lät det bli en stödjande gruppdiskussion. Det var jättefint. De ställde frågor som: vad är det första som dyker upp i era huvuden när ni blundar och tänker på ordet ”hem”. Senare sa Carl-Oscar att han ville att min berättelse skulle bli en del av pjäsen.”
”Min berättelse handlar om min erfarenhet av hem. Jag har flyttat mycket och aldrig bott på ett ställe särskilt länge. Jag har aldrig haft tid att få en känsla av att en plats är mitt hem och att jag vill åka tillbaka dit. Inte förrän jag återvände till Syrien som 18-åring för att studera. Under en period var jag väldigt lycklig. Jag kände att jag ville tillbringa resten av livet där och började att få en känsla av att det var mitt hem.”
”Men kriget förstörde allt. Jag kunde inte stanna, och mina fina minnen traumatiserades. Nu tror jag att jag ska försöka att kalla Sverige mitt hem och tänka att det är här jag ska tillbringa mitt liv. Jag hoppas att det blir så.”
”Jag vill inte stanna i Ljusnarsberg eftersom jag är tandläkare och behöver bo någonstans med fler arbetstillfällen. Men jag tycker verkligen om kommunen. Den kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta eftersom det var första platsen i Sverige som jag bodde på och jag kommer alltid att vilja komma tillbaka och hälsa på.”
”Jag känner inte att jag kan prata om Ljusnarsbergs framtid. Jag har bott här så kort tid. Det är en fråga för dem som har bott här längre och sett alla förändringar.”
”Jag tror att pjäsen betyder mycket för att ge platsen livet tillbaka. Ljusnarsberg har ignorerats av medierna. Det är toppen att så olika personer bor i ett litet område. Särskilt de asylsökande har en stor mångfald av historier. Jag tror att de som bor här kommer att bli glada och få en väldigt fin upplevelse.”
