Regeringen har tillsatt en parlamentarisk utredning om landsbygden, Po Tidholm har sommarpratat om glesbygden, SVT har granskat #ettsverige och Feministiskt initiativ har tagit fram en egen glesbygdspolitik. Håller lands- och glesbygden på att bli het? LFT har frågat några nyckelpersoner om frågornas plats i dagens svenska debatt.
Maria Gustafsson, verksamhetsledare, Landsbygdsnätverket:
Upplever du att landsbygds- och glesbygdsfrågor kommit högre upp på den svenska agendan den senaste tiden?
Ja, vi upplever en större medial uppmärksamhet jämfört med de åtta år som Landsbygdsnätverket funnits. Frågorna har även fått större utrymme i den politiska debatten under senare år.
Vad tror du i så fall att det beror på och vad har det i så fall lett till?
Det är förmodligen en rad samspelande faktorer. Från 2007 valde dåvarande regering att öppna upp sin tillämpning av EU:s jordbrukspolitik och dess landsbygdsprogram för en bredare målgrupp än jordbruket på landsbygden. Det innebar att mer utvecklingspengar fanns tillgängliga för gles- och landsbygdsutveckling. De statliga landsbygdsresurser som vi tidigare haft inom den regionala utvecklingspolitiken kompletterades med resurser från EU:s jordbruks- och landsbygdspolitik. Bland annat kunde den så kallade Leadermetoden tillämpas i hela landet och det har bidragit till att fler aktörer engagerat sig i landsbygdsutveckling. Det är alltså en mobilisering underifrån som skett tack vare mer tillgängliga utvecklingsresurser.
En annan faktor kan vara ändrade förhållningssätt till landsbygden bland svenskar i allmänhet, vilket påverkar även den mediala och politiska diskussionen. I mitten av 1990-talet beskrev professor Benny Hjern (vid den tidpunkten professor i statsvetenskap vid Handelshögskolan i Jönköping) landsbygdsexperterna inom myndigheter och departement som ”glesbygds-Tarzan eller Jane” som på marginalen gavs inflytande på beslutsfattandet om det inte påverkade huvudinriktningen för myndigheternas eget sektorsansvar. Enligt Hjern berodde det på ett kollektivt statarsyndrom där landsbygder och glesbygder var ett utryck för det ”fattigsverige” som den tidens maktetablissemang nyligen lämnat och ville lämna. (Hjerns beskrivning finns i antologin Med Periferin i centrum om landsbygden som motor i en långsiktigt hållbar utveckling, Glesbygdsverket 1996) Det som skett sedan 1996 då Hjern konstaterade detta är ett visst generationsskifte inom maktetablissemanget. De som nu är tongivande är inte på samma sätt präglade av ett statarsyndrom och har lättare att se och ta till sig de utvecklingsvärden som gles- och landsbygder bidrar till. Denna värderingsförskjutning har sannolikt förstärkts av att klimatfrågan och en dramatisk ökning av det globala behovet av livsmedel och förnybar energi ökar vårt allmänna medvetande om landsbygdens betydelse för hållbar livsmedels- och energiförsörjning.
Vidare att vårt mer mobila samhälle och att internet ger oss mer likvärdiga livsförutsättningar och tillgång till information oavsett om vi bor i stad eller på landsbygden. Flera av mediainslagen med landsbygdsfokus under senare tid har haft en tydlig koppling till bland annat livsmedelsförsörjning (exempelvis de om mjölkkrisen) och möjligheter till kommunikation (exempelvis de bredbands- och mobiltäckning). Även den rådande bostadsbristen i storstäderna kan ha en inverkan på ökad medvetenhet om möjligheterna på landsbygden.
Vilka är de viktigaste frågorna för landsbygden och glesbygden framöver, tycker du?
Att just livs- och produktionsförutsättningarna bland annat tillgång till bredband, service, och annan infrastruktur finns tillgängliga men även att utvecklingskapital (såväl pengar som förmåga/kompetens) finns tillgängligt och förstärks.
Vilka åtgärder behövs och vem har ansvaret?
Det är ett gemensamt ansvar som kräver samarbete och förmåga till lokala och regionala lösningar. Därför är samverkan viktigt mellan olika aktörer (från privat, ideell och offentlig sektor) så som det bland annat sker inom Landsbygdsnätverket på nationell nivå, liksom i till exempel Leadergrupper på regional nivå och i lokala utvecklingsgrupper inom olika områden.
Sven-Erik Bucht, Landsbygdsminister (S):
Upplever du att landsbygds- och glesbygdsfrågor kommit högre upp på den svenska agendan den senaste tiden? Vad tror du i så fall att det beror på?
Definitivt, landsbygdsfrågorna känns mer aktuella än på länge. Landsbygdens förutsättningar har förändrats gradvis under många år och urbaniseringen med inflyttning till städer från gles- och landsbygder har pågått under lång tid och är en global trend som varit extra stark i vårt land. Detta är något som lyfts senaste tiden i samhällsdebatten och som diskuteras vid fikabordet på jobbet. När jag reser runt i landet och träffar människor på den svenska landsbygden märks det att här finns många frågor som berör och upprör. Som landsbygdsbo vet jag själv hur förutsättningarna förändrats men också de möjligheter som till exempel ny teknik har skapat för att bo och verka även utanför staden. Jag tror att många på den svenska landsbygden nu vill kräva ett engagemang för hela landet. Staden har länge varit norm för de satsningar som gjorts men möjligheter och potential finns ju även utanför staden. Inte minst finns många jobb inom de gröna näringarna, besöksnäringen och den landsbygdsnära livsmedelsindustrin.
Vad har det i så fall lett till?
Jag tycker att vi nu har ett bättre fokus på landsbygdspolitiken men också är medvetna om att det ser väldigt olika ut på svensk landsbygd. En tredjedel av Sveriges befolkning bor i landsbygdskommuner, som sinsemellan har högst varierande utveckling och förutsättningar. Vi måste se att stad och land har ett ömsesidigt utbyte och är beroende av varandra.
Vilka är de viktigaste frågorna för landsbygden och glesbygden framöver, tycker du?
Vi behöver rikta blicken mot framtidens landsbygder. Utvecklingen för med sig nya förutsättningar som på många sätt förändrar villkoren. Vi ser till exempel en stark utveckling av en biobaserad samhällsekonomi runt om i världen, där biomassa från jordbruk, hav och skog ger nya och innovativa produkter. Vi ser också en mer utvecklad turismnäring samt framväxten av ett allt mer digitaliserat samhälle som skapar nya förutsättningar.
Vi behöver ta tillvara potentialen i den svenska livsmedelsproduktionen. Därför har regeringen satt igång arbetet med att ta fram en svensk livsmedelsstrategi. Vårt klimat, kompetens och goda djurvälfärd ger unika förutsättningar att tillverka livsmedel av högsta kvalitet. För allt fler människor är mat hälsa och efterfrågan på svenska produkter ökar även globalt. Här finns stora möjligheter att öka produktionen och exporten av svenska livsmedel. Det kommer att skapa fler jobb på svensk landsbygd.
En annan viktig fråga är den statliga närvaron i hela landet. Det är viktigt att de statliga myndigheternas lokalisering kan få en större spridning över landet. Det handlar om att pröva om myndigheter kan lokaliseras utanför storstäderna.
Sedan får vi inte glömma servicen på glesbygden och utbyggnaden av bredband i hela landet. Viktiga förutsättningar för att kunna bo och bedriva företagande i hela landet.
Vilka åtgärder behövs och vem har ansvaret?
Det saknas en sammanhållen politik för landsbygden som på ett tydligt sätt utgår från de utmaningar som landsbygden står inför. Vi måste samtidigt vara ödmjuka och inse att den politik som förts av tidigare regeringar, socialdemokratiska såväl som borgerliga, inte lyckats tillräckligt väl med uppgiften. Det vill den här regeringen ändra på och har därför tillsatt en parlamentarisk utredning med uppgift att lämna förslag på hur en sammanhållen politik för Sveriges landsbygder bör se ut.
Detta är något helt nytt i svensk landsbygdspolitik. Samtliga riksdagspartier bjuds in att delta i arbetet men tanken är också att andra aktörer på svensk landsbygd ska ha möjlighet att göra inspel. Det handlar om att ge alla delar av landet möjlighet att utvecklas efter sina särskilda förutsättningar och att tillgodose människors behov av jobb, välfärd och en god livsmiljö. För regeringen finns inte alternativet att lämna landsbygden därhän.
Maria Lillieström och Johanna Nilsson, grundare av initiativet Härifrån (harifran.nu):
Upplever du att landsbygdsfrågorna kommit högre upp på den svenska agendan den senaste tiden?
Vi kunde se att det var något på gång för fem år sedan. Fler började prata om landsbygden och med ord som bröt mot tidigare. Twitters intåg gjorde också att människor med liknande tankar fann varandra och inspirerade varandra.
När det kommer till politiken så brukar vanligtvis politiker driva landsbygdsfrågorna när de finner det absolut nödvändigt. Som inför stundande valtider. Då är inte sällan landsbygden högaktuell för att sedan falla i (o)anständig glömska till nästa valomgång. Men med valet 2014 blev det ju nu så att diskussionerna faktiskt inte avtog i förväntad utsträckning efter valet. Intresset för landsbygdsfrågorna har dröjt sig kvar. En nyfikenhet för landsbygdens frågor har väckts som inte riktigt har velat släppa taget. För vad är det egentligen som skaver när det kommer till stad och land?
Vad tror du i så fall det beror på?
Orsakerna bakom det landsbygdsintresse som vi ser har sannolikt flera orsaker.
Många kommuner står inför stora utmaningar, vilket har gjort att exempelvis frågor om infrastruktur och service, och inte minst statens närvaro (eller snarare frånvaro) har blivit akuta. Med ett konkret och väldigt påtagligt hot mot kommunens långsiktiga överlevnad blir det svårt att ducka för frågor om plats, om stor och liten, land och stad.
Samtidigt har frågor om rättvisa fått en renässans och omfamnas nu av en bredare grupp. Något som sannolikt har triggats av den samhällsutveckling vi ser med ökade klyftor som sliter på de sociala strukturerna. Denna diskussion har varit lätt att föra över till stad-landperspektivet.
Kanske har benämningen av en urban norm varit förlösande. Helt plötsligt ser fler vad det är som pågår och det finns ord som beskriver olika skeenden och kanske även den egna upplevda livssituationen.
Det ihållande landsbygdsintresset efter riksdagsvalet kan vi också delvis tillskriva Sverigedemokraternas valframgångar, som gjorde att landsbygden återigen hamnade i tv-studion under bästa sändningstid, med fokus på frågor som utbildningsnivå och medieskugga.
Vad har det i så fall lett till?
Fler röster hörs i dag i landsbygdsfrågorna än tidigare. Röster som inte tillhör de mer traditionella företrädarna för landsbygdens frågor, som så att säga ”talar i egen sak”. Och det är viktigt. Ett oväntat språkrör kan väcka intresse hos de som tidigare inte brytt sig. Någon som bryter dikotomin och föreställningen om vem som står på vilken sida. För det handlar om makt. Den som har makt har också människors öra. Dessa nya röster har gett landsbygdsfrågan ökad acceptans. Det är numera helt rumsrent att som kulturellt inflytelserik person diskutera platser utan att riskera sin status.
Att det pratas mer landsbygd, och av fler, har också bidragit till att många unkna föreställningar om landsbygden har blottats. Något som trots allt måste betraktas som positivt. För det är först när de kommer ut i ljuset som de går att utmana. I stället har de föranlett diskussioner om värderingar, representation och vem som har tolkningsföreträde.
Allt fler diskussioner, tv-program och radioinslag om landsbygden har kanske också gett människor en referenspunkt som de kan utgå från om de vill prata om landsbygden. Det blir helt enkelt lättare att föra samtal i frågan. Något att exempelvis diskutera på fikarasten på jobbet.
Vilka är de viktigaste frågorna för landsbygden framöver?
Det är en komplex fråga som kan besvaras på flera nivåer. Det vi kan konstatera är att kunskapen om landsbygdens förutsättningar generellt sett är låg, vilket gör det svårt att föra konstruktiva dialoger om hur vi ska utveckla ett land där alla platser och alla människor får rum. För vad är landsbygdernas gemensamma problem, egentligen? Är det verkligen att det är glest med människor? Eller att det är långa avstånd mellan olika inrättningar, bebyggelser och aktiviteter? Är inte det samtidigt en fördel? Andra platser har det omvända förhållandet, med mycket människor och korta avstånd. Är det egentligen ett mindre problem? Alla platser har olika karaktäristika, med sina fördelar och nackdelar. Vad är det som säger att glesa strukturer utgör ett större problem än täta strukturer? Kan det vara så att det är vi som gör vissa platser till problem?
De strukturer vi bygger upp i ett samhälle påverkar hur lätt det är att röra sig i och ta del av samhället. Bygger vi ett samhälle för män blir det svårare för kvinnor. Bygger vi ett samhälle för de unga blir det svårare för de gamla. Bygger vi ett samhälle för staden blir det svårare för landsbygden. Är det kanske så att det finns strukturer i samhället som gör att landsbygdernas förutsättningar blir till en nackdel, ett hinder för utveckling? Och är det i så fall inte just de strukturerna vi i första hand bör försöka ändra istället för att försöka förändra landsbygderna och de som bor där? Hur påverkas exempelvis olika platser av den urbana normen, av den ekonomiska (tillväxt)rationaliteten, individualiseringen, de korta tidsperspektiven och den höga komplexiteten?
Samtidigt är det viktigt att vi också inser att landsbygden inte är landsbygdsfråga, det är en sverigefråga. Vi har fått i uppdrag av de som levt före oss att förvalta hela vårt land för kommande generationer. Och hur gör vi det på bästa sätt? Sverige är alla delar av Sverige. Och alla dess människor.
Vilka åtgärder behövs och vem har ansvaret?
Några av våra övergripande samhällsstrukturer orsakar problem på landsbygderna. Problem som alltså uppstår där men som har ganska lite att göra med platsen i sig. Blir vi mer medvetna om hur dagens samhällsstrukturer påverkar olika platser blir vi bättre utrustade för att kunna skapa förändring. OM vi vill det. Och för förändring bär vi alla ett ansvar.
Christel Gustafsson, landsbygdstrateg, Jordbruksverket:
Upplever du att landsbygds- och glesbygdsfrågor kommit högre upp på den svenska agendan den senaste tiden? Vad tror du i så fall att det beror på? Vad har det i så fall lett till?
Ja och Nej. I samband med och efter valet lyftes en del ”landsbygdsfrågor”. Inte minst kopplat till valresultatet. Enskilda landsbygdsfrågor har också hamnat i ljuset den senaste tiden. Exempel på detta är statens nedläggning av verksamhet i landsbygd och glesbygd, mjölkkrisen och asylmottagning på små orter.
Samtidigt saknas landsbygdsperspektivet alltmer i det vanliga flödet. I takt med att en allt större andel av oss medborgare, tjänstemän, journalister och politiker är stadsbor och i takt med en ökad centralisering av medier, makt och näringsliv, blir utgångspunkten den urbana i de frågor som inte har en tydlig landsbygdsstämpel.
Ett skäl till detta är att vi har en stark urban norm i samhället. Vi tar staden och stadens utveckling som den naturliga utgångspunkten utan att vara medvetna om det. Landsbygden kan få plats i särskilda frågor, men inte i huvuddebatten. Vi har i dag också en rad starka företrädare inom forskning, policyskapande och politik som driver frågor kring hållbar stadsutveckling. Motsvarande saknas i stort kring hållbar landsbygdsutveckling.
Det leder till att vi inte debatterar en hållbar samhällsutveckling där hela samhället är inkluderat. Vilket gör det svårt att nå optimala lösningar både för staden och landsbygden. Vilket i sin tur gör att vi missar samhällsmålen eftersom det finns ett ömsesidigt beroende mellan stad och land.
Att landsbygdsperspektivet bara blir aktuellt i vissa frågor leder också till en problematisering och i vissa fall stigmatisering av landsbygden, vilket försvårar en saklig debatt.
Vilka är de viktigaste frågorna för landsbygden och glesbygden framöver, tycker du?
Den stora och svåra frågan är en ökad kunskap om stad-land-frågor. Vi måste börja prata om hållbar samhällsutveckling där relationer och beroende mellan olika delar blir tydliga. En ökad forskning och policyskapande kring hållbar landsbygdsutveckling behövs också. Om vi bara tar fram lösningar för de täta, stora och växande miljöerna kommer vi att missa möjligheterna i det lilla, glesa och konstanta.
Vilka åtgärder behövs och vem har ansvaret?
Här några förslag:
Landsbygdssäkring i offentlig förvaltning på nationell, regional och lokal nivå. Där regeringen har ett huvudansvar.
Stopp för centralisering av offentlig verksamhet på alla nivåer och en vändning mot en motsatt utveckling. Politiken på samtliga nivåer, särskilt den nationella.
Modeller för utveckling av samhällen som är glesa, inte växer eller är små. Forskningen har ett ansvar liksom finansiärer till denna. Men även politiken på olika nivåer.
En utveckling som gör de gröna näringarna livskraftiga, då de är basen för levande landsbygd. Ansvaret delat mellan politik, näringsliv och konsument.
Christel Gustafsson har efter att ha svarat på enkäten avslutat sin tjänst på Jordbruksverket.
Nätverket ULAND (Ung på landsbygden):
Upplever du att landsbygds- och glesbygdsfrågor kommit högre upp på den svenska agendan den senaste tiden?
Ja, extra tydligt efter valet i höstas: det har varit ett uppsving i media för frågor kopplade till landsbygd/glesbygd.
Vad tror du i så fall att det beror på?
Många faktorer spelar in, det är svårt för oss att analysera media och säga varför den här frågan blev populär just nu, men vi upplever att det har skett en slags progression i medieklimatet. Runt valet kom landsbygden upp på agendan, men den bilden som målades upp beskrev ofta en plats som var grå, hopplös och eftersatt. Journalister ”åkte ut till landet” för att se vad som egentligen hade gått så fel. Men den ensidiga bilden utmandes snart av andra journalister, organisationer, aktivister och forskare som hade ett annat perspektiv att förmedla och tack vare det nya medieutrymmet fick även dessa ett bredare genomslag. Vi välkomnar att det nu är så många kloka och intressanta aktörer med i debatten. Frågor kopplade till landsbygden har varit viktiga länge och kommer fortsätta vara det så länge det finns en ojämlikhet i till exempel hur staden ses som norm för hur samhället ska utvecklas.
Vad har det i så fall lett till?
Att lyfta frågor medialt sätter press på politiker och väcker frågan hos människor som inte berörs av den annars. Vi upplever att det finns ett ökat intresse – inom många olika samhällsagerande grupper – för relationen mellan stad och ickestad, samt relationen mellan marginaler: de gemensamma förutsättningarna i förorter och på mindre orter till exempel.
Debatten har även nyanserats i och med att urbanisering och hur det mäts och presenterats har diskuterats mer. I den diskussionen blev det tydligt att urbaniseringen inte sker för att landsbygden avfolkas, utan för att hela befolkningen växer. Sådana fakta stärker argumenten för att satsa på landsbygders utveckling.
Vilka är de viktigaste frågorna för landsbygden och glesbygden framöver, tycker du?
Satsningar som – på riktigt – gör det lättare att bo och verka på landsbygden, och som stärker upplevelsen av att det kommer att vara möjligt att bo på landsbygder även i framtiden. Finns det grundläggande förutsättningar så finns det möjligheter för människor att vara kreativa och driva nya idéer, men det är svårt att göra det när en har fullt upp med att jobba ideellt för att hålla uppe fungerande samhällsfunktioner eller när förväntningarna är att du snart får lägga ner eller flytta. Även: att fortsätta jobba normkritiskt och brett inom det, samt fortsätta lyfta och diskutera, och praktiskt arbeta med, de strukturer som skapar ojämlikhet.
Vilka åtgärder behövs och vem har ansvaret?
Det behövs ökade satsningar på infrastruktur, kommunikationer, service m.m. Det är mycket som behöver göras också inom attitydförändrande arbete. Politiken, statliga myndigheter och kommunala funktioner: där ligger ett stort ansvar, framför allt är det politiska beslut på alla nivåer inom alla frågor, men alla invånare har också ansvar för att driva på politikerna och ge dem mandat att göra dessa satsningar. Även ökad samverkan mellan offentlig sektor, näringsliv och civilsamhälle på alla plan behövs: ska vi lyckas utveckla samhället och se landsbygden som en aktiv del i det så gäller det att arbeta tillsammans. Vi möter många unga som har många bra idéer det gäller bara att de får chansen att vara med i sammanhang där de kan påverka och göra skillnad.
Som i mycket normbearbetande och förändrande arbete krävs alltså samarbeten, över alla möjliga geografiska och samhälleliga gränser: föreningar, enskilda personer, företag/näringsliv, andra organisationer till exempel.
Helena Jonsson, förbundsordförande, LRF:
Upplever du att landsbygds- och glesbygdsfrågor kommit högre upp på den svenska agendan den senaste tiden?
Ja det tycker jag. Tyvärr oftast med den negativa utvecklingen som vinkel. Avfolkning, sämre service eller som nu mjölkföretagarnas krissituation. Inte lika ofta som en stor tillgång för hållbar livsmedelsförsörjning, energiproduktion eller biologisk mångfald. Verkliga framtidsfrågor!
Vad tror du i så fall att det beror på?
Fler ”nya” storstadsbor märker utvecklingen av sin gamla hembygd och blir upprörda.
Polariseringen i samhället verkar genomgående och förhållandet stad-land hårdnar också. Här har uppmärksamheten och det stora stödet för landets mjölkbönder också spelat in.
Vad har det i så fall lett till?
Inte särskilt mycket än. Insikt och kunskap är antagligen ett nödvändigt steg före handling.
Vilka är de viktigaste frågorna för landsbygden och glesbygden framöver, tycker du?
Det är att trygga basen, grunden för att kunna leva och verka på dessa platser. Här spelar infrastruktur, kommunikationer såväl geografiska som elektroniska en stor roll. Så även grundservice som skola, vård, handel och annan samhällsservice. Företagsvillkoren är ännu mer utslagsgivande utanför områden med tillväxt. Jag vill också understryka att jord- och skogsbruk är ryggraden i företagandet på landsbygden.
Vilka åtgärder behövs och vem har ansvaret?
Invånarna har förstås ett stort ansvar för sin egen situation och sin bygd men samhället behöver ta ansvar för just bas och grund. Det ger möjligheter för dem som vill bo eller flytta till dessa trakter. Det händer så mycket fantastiskt på vår landsbygd, det går att hitta många goda exempel på utveckling, mot alla odds. Det är det som är problemet. Det vi beundrar och uppskattar och vill se mer av händer inte tack vare, utan trots villkoren.
Terese Bengard, Verksamhetschef, Hela Sverige ska leva:
Upplever du att landsbygds- och glesbygdsfrågor kommit högre upp på den svenska agendan den senaste tiden?
Ja absolut, från Hela Sverige ska leva upplever vi att det är ett större intresse för frågorna och vi ser det på vår omvärldsbevakning. Vi märker också att vår organisation och vår kunskap är mer efterfrågad bland till exempel journalister.
Vi kan se detta från valrörelsen 2014 och nu i aktuella exempel som den nationella satsningen som SVT gjort i #ettsverige.
Vad tror du i så fall att det beror på?
Detta har på ett annat sätt blivit en nationell angelägenhet då politiker, media och övriga börjar inse att det är en viktig fråga för Sveriges framtid. Det kan också vara droppen som får bägaren att rinna över då exempelvis vår organisation och många med oss har jobbat med frågan i över 25 år och vårt påverkansarbete har gett resultat.
Vad har det i så fall lett till?
Att frågan uppmärksammas innebär också att det blir viktigare att förändra och förbättra. Om ingen ”bryr sig om” frågorna är det liten chans att politiker och övriga viktiga aktörer gör något konkret för att förändra då det finns så många samhällsfrågor som ska hanteras. Ett exempel på vad det lett till är bland annat den parlamentariska kommittén som nu är tillsatt för att behandla landsbygdsfrågor.
Vilka är de viktigaste frågorna för landsbygden och glesbygden framöver, tycker du?
Det är viktigt att man tar ett helhetsgrepp. Det är inte en enskild fråga som måste lösas utan helheten. Det gäller både i staden och på landet. Man kan inte bygga ett hållbart samhälle med att bara lösa enstaka frågor. För oss handlar det om allt från grundläggande infrastruktur som vägar och digital kommunikation, finansiering och försörjning, om en fungerade service i hela landet, om trygghet i hela landet (polis, skolor, sjukvård, räddningstjänst) om möjlighet till gemenskap: kultur, utbildning men också om normer och världsbilder – om att bryta storstadsmaktordningen och skapa möjligheter för innovation, kreativitet och tillväxt i hela landet.
Vilka åtgärder behövs och vem har ansvaret?
Det är en rad åtgärder som måste till och framförallt ett helhetstänk. Vi förespråkar delar av det Norge gjort med en rad åtgärder som syftar till att hela landet ska brukas och detta har skapat en mer levande landsbygd än vad som finns i Sverige. Det är så klart många som måste hjälpas åt för att skapa ett levande land. Det handlar om ett långsiktigt samhällsbyggande och då är det alla från den lokala utvecklingsgruppens till den nationella politiken som måste jobba tillsammans. Alla har ett ansvar i det men det kan se olika ut.
