”Nazister har fortfarande ett människovärde”

Peter Sundin växte upp i ett hem som var präglat av intolerans och stereotyper.

– En person som var arbetslös var till exempel en sämre människa, även om min mamma i stor utsträckning var arbetslös. Det fanna alltid en enkel förklaringsmodell, som att invandrare hade tagit hennes jobb. Jag köpte de förklaringarna.

Hans bror var uttalat nazist och redan som barn började Peter Sundin att anamma orden och idéerna som familjemedlemmarna använde.

På högstadiet träffade han andra med liknande bakgrunder, och kompisgänget samlades kring vit maktmusik.

– Genom att vi uttryckte den typen av åsikter när vi pratade eller i vad vi hade på oss skapade vi konfrontationer med lärare.

Det hela drogs till sin spets under en temadag kring Förintelsen, där en överlevare skulle tala. Först satte sig kompisarna längst bak i publiken. De hade redan kontakter med medlemmar i den nationalsocialistiska rörelsen, som hade varnat dem för att Förintelseöverlevare var lögnare och att de borde skydda sig.

– Men en lärare satte oss längst fram, det här skulle vi minsann höra. Vi såg att det var en tom rad bakom oss, sedan satt resten av skolan. Då kände vi att föreläsningen bara var för oss. Det förstärkte vår känsla av distans, vi-och-dem, vi mot samhället. Så vi hånskrattade åt kvinnan som talade och sedan bestämde vi oss för att gå in i rollen som skolan hade satt oss i, att vi var störiga nazister.

Samma dag tog de kontakt med Nationell ungdom och berättade att de ville bli medlemmar. Två dagar senare reste representanter för organisationen till Arvika för att starta en ny lokalgrupp.

– Vi trodde att vi skulle skriva på ett papper och sedan vara med. Men så var det inte alls.

Istället skulle högstadieeleverna värvas till ett ”stundande raskrig”. Några valde då att inte gå med, men Peter Sundin och flera andra tyckte bara att det var ”häftigt”.

– En vecka efter att Förintelseöverlevaren varit på skolan hade vi skapat Nationell ungdom i Arvika.

De nya medlemmarna fick klistermärken och flygblad som de spred i skolan.

– Konfrontationspedagogiken från lärarna blev genast värre. Lärare visade filmer om Förintelsen och sa ”så här vill Peter och hans kompisar att samhället ska se ut”. Jag fick stå till svars för Förintelsen. Det var jättesvårt för mig att bli en del av klassen, alla tyckte att jag var dum i huvudet.

Lärarna ställde också mycket frågor till honom om Andra världskriget under lektionerna.

– Om jag inte kunde alla svar om nationalsocialism, tryckte de på att jag inte visste vad jag pratade om. Både lärare och elever kunde säga saker som ”med dina betyg skullle du inte överleva i 1930-talets Tyskland”, de antydde att jag var dum i huvudet. Så jag drog mig ifrån skolan.

Samtidigt eskalerade långsamt engagemanget i Nationell ungdom. Bland annat bjöds Arvikamedlemmarna att följa med många betydligt äldre nazister till Birger Furugårds grav i Årjäng, mannen som grundade den svenska nationalsocialismen.

– Då kände vi att vi hade kommit långt och det gjorde det svårare att bryta.

När han började gymnasiet sa hans nya samhällskunskapslärare ”jag vet minsann vem du är, du är inte demokrat”.

– ”Nej, absolut inte”, sa jag. ”Vår värdegrund bygger på demokrati, så det betyder att jag inte kan ge dig godkänt i ämnet”, svarade hon.

Peter Sundin tyckte att det var så dumt sagt att han kontrade med något ännu dummare. Att eftersom läroböckerna var publicerade av Bonniers, ingick de i en ”judisk konspiration”, och därför inte var att lita på.

– Hon sa i princip ”du är dum i huvudet” redan innan första lektionen hade börjat. På hennes lektioner hade jag 100 procents närvaro sedan, för jag fick reaktioner hela tiden och kunde flytta fram mina gränser.

Varje gång han gick längre i sina rasistiska uttalanden eller klädval, kände han att det han gjort tidigare på något sätt blev mer accepterat.

Accelerationen skedde också inom de nazistiska kretsarna. En gång kastade han och hans bror in en flera meter lång tigerpyton i ett gatukök, eftersom de som ägde den var invandrare. Bröderna såg det som ”en kul grej”. I dag skäms han.

– När du provocerade eller attackerade någon var det alltid självförsvar, innan den gav sig på dig. Vi försökte också alltid bräcka varandra. Om någon sparkade en person i huvudet en gång fast den låg ner, då sparkade jag två gånger.

Företrädare för Nationell ungdom uppmanade medlemmarna att gå med i kampsportsorganisationer för att kunna utöva våld, men de blev snabbt uteslutna när det märktes att de slogs på fritiden. Då satsade de istället på Hemvärnets ungdomsorganisation. Målet var att förbereda sig för ”raskriget” som stundade.

– Där fanns vapen, och en rasism som jag aldrig hade sett tidigare. Där fanns både ledare och ungdomar med kopplingar till nazismen. Jag fick vara med där i säkert sju år innan jag blev utsparkad.

Orsaken var att han tagit på sig uniformen när han var full, gått ner på stan och gjort Hitlerhälsningar.

– Då kom officerarna hem till mig och tog uniformen. Det var första gången jag fick se baksidan av det liv jag levde. Det blev väldigt svårt att förklara sedan när jag skulle mönstra.

Sedan följde flera andra händelser som fick Peter Sundin att börja ifrågasätta det han höll på med.

– Min bror blev misshandlad för att jag var nazist. Det var den största enskilda händelsen, för det drabbade inte bara mig, utan min familj.

Men att verkligen vilja lämna nationalsocialismen var lättare sagt än gjort. Han jämför med ett alkoholmissbruk. En tom flaska, eller i det här fallet en vit makt-låt, kunde dra tillbaka en i det gamla livet.

– Med vännerna där blir det väldigt lätt att stanna kvar. Du har allt du behöver, din identitet, folk som stöttar dig ekonomiskt om det behövs. Jag funderade i någon dag men sedan var jag tillbaka, och då gav jag mig på en okänd invandrare för att hämnas för brorsan, som hade blivit misshandlad av invandrare. Jag såg det som en kollektiv skuld, där alla invandrare var lika.

Efter att han tagit studenten rullade det på med demonstrationer, manifestationer och supande fredag till lördag.

– Vad som helst kunde hända. Vi laddade med alkohol och vit maktmusik på förfesterna och var omgivna av våra vänner. När vi gick ut var vi tvungna att bevisa att vi var så råa som vi hade sagt på förfesten.

Men till sist kom vändpunkten. Peter Sundin var 21 år. Tillsammans med två kompisar hade han misshandlat en man med en glasflaska och sparkat honom när han låg. De tänkte lämna offret och hade börjat att gå när en av kompisarna sa att mannen rest sig igen.

– Då sprang jag tillbaka och hoppade på hans huvud två gånger. Jag har bara vaga minnen av vad som hände men har fått det återberättat av vittnen. Sedan går vi och sätter oss på krogen och tycker att allt är jättebra.

Dagen efter såg han nyheten om den råa misshandeln i medierna.

– Då kom det ikapp mig. Jag insåg att snart skulle vi ha ihjäl någon, eller bli ihjälslagna.

Han kontaktade vännerna och organisationen för att berätta att han ville hoppa av.

– Det var inte så svårt att bryta med organisationen. Problemet var att jag upptäckte att åsikterna var en del av mig. Jag var fortfarande övertygad nationalsocialist och hade ingen aning om vart jag skulle vända mig. Istället använde jag sprit och droger för att döva ångesten över att inte veta vem jag var. Jag hade bara varit den stökiga nazisten Peter, jag hade aldrig mötts av vuxna som bara Peter.

Efter ett år insåg han att han hade ersatt en destruktiv miljö med en annan. Han kände att han borde ta tag i sitt liv och återvända till samhället. Han valde att ta kontakt med Greger Wahlgren på Brottsförebyggande centrum i Värmland.

– Alla visste vem han var, en nagel i ögat för hela nazist-Sverige, som jobbade väldigt aktivt mot nazism. Men han hade mött oss på ett respektfullt sätt och jag kände att han var den jag kunde prata med.

De stämde träff och pratade i fyra timmar om allt som Peter Sundin varit med om.

– Han pratade med mig som om jag var en person, som vem som helst. Den dagen drog hela processen igång för att bli av med mina åsikter.

Processen tog fyra–fem år, bedömer han, fyllda av samtal och information om allas lika värde. Han sökte sig aktivt till det som tidigare hade skrämt honom.

– På samma sätt som det är ett långsiktigt arbete att bygga upp en nazistisk ideologi, är det ett långsiktigt arbete att bryta ner den. Du måste ha tålamod. Det går bara om du har den inre drivkraften samt en person som står kvar hos dig fast det blåser runt dig.

Till sist kände han sig fri ifrån det gamla och började att föreläsa om sina erfarenheter genom Brottsförebyggande centrum i Värmland.

– Jag har haft scenskräck och det var oerhört jobbigt i början att blotta hela livet framför folk, men det gav oerhört mycket i processen. Det dök upp saker som jag fick bearbeta, bland annat med psykologhjälp.

Hans viktigaste råd till den som möter blivande nazister är att undvika konfrontation.

– Vi jobbar med att ”vi avskyr nazism men inte nazister”. Nazister har fortfarande ett människovärde. Man får inte förstärka det ”vi-och-de”-tänkande som de själva ofta har. Då skapar man en ännu större ravin mellan individen och samhället.

Lärare borde bjuda in eleverna till samtal. Samtidigt som de fördömer åsikterna ska de vara tydliga med att de ställer upp för eleverna som människor, menar Peter Sundin.

– Visa intresse för personen i fråga och gå till botten med var de fått föreställningarna och informationen ifrån. Till slut kommer det ikapp dig som nazist att det stämmer nog inte det här. Men det är ett oerhört långsiktigt och krävande arbete. Det räcker inte med en temadag.

Han tror inte att vem som helst kan omvända en aktiv nazist, men menar att det går att arbeta förebyggande genom att låta alla människors lika värde genomsyra allt skolarbete och föreningsliv, att vara en god förebild med sunda värderingar.

– Visa att det finns alternativ till det destruktiva levnadssätt som det ofta blir i de här miljöerna. Jag tror inte att du kan hindra alla från att gå med. Men den som vill hoppa av kommer att tänka ”vem mötte mig med respekt när jag var yngre”, det finns många exempel på att den söker sig till de personerna.

I dag har Brottsförebyggande centrum i Värmland ett samordningsansvar för det så kallade Toleransprojektet i hälften av Värmlands kommuner och arrangerar föreläsningar för vuxna och ungdomar för att förebygga nazism. Dessutom förs en dialog med kommuner i Värmland om hur en avhopparverksamhet skulle kunna se ut. Tillsammmans med Brottsofferjouren och Karlstad universitet har de tittat på behov och förutsättningar för en sådan i Värmland.

– Exit på Fryshuset i Stockholm är för långt bort. Avhoppare säger att de vill ha nära till Exit-verksamheten. Här kommer vi inte att ha nazister som kommer varje dag, men vi ska kunna sätta in resurser när det behövs.

Storleken på den nazistiska rörelsen i Sverige är relativt konstant, enligt Peter Sundin. Just nu tror han att den kan upplevas som större än tidigare eftersom de flesta små grupper har samlats i de största organisationerna, som dessutom har fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet i medierna.

– Jag tror att intoleransen visar sig på annorlunda sätt nu med näthat och liknande. Man döljer inte vad man tycker. Och att Svenskarnas parti i princip inviger Almedalsveckan är fruktansvärt – ett nationalsocialistiskt parti som vill avskaffa demokratin får stå på ett av de mest demokratiska forum som finns. Då har de fått den mediala uppmärksamhet som de vill ha, bevakningen var helt vansinnig tycker jag.

Han tror inte att rörelsen är på väg att bli så mycket större, men inte heller mindre.

– Det finns en del av befolkningen som är oerhört intolerant mot det som är främmande och som lockas av de här organisationerna som har väldigt enkla svar på väldigt stora frågor.

Den 20 mars föreläser Peter Sundin på Örebro läns museum om Vägen ut ur nazismen.

Läs mer om Toleransprojektet (Kungälvsmodellen) på www.toleransprojektet.se.