Vahák betyder våld på samiska och scenkonstverket tar sin utgångspunkt i att det koloniala och homofoba våldet gör gemensam sak. 11 september hade föreställningen premiär på Ögonblicksteatern i Umeå.
Queera röster möts i en föreställning som med text av Nasim Aghili, musik av Karin Dreijer från The Knife och poesi av den samiska aktivisten och kulturarbetaren Mimie Märak skapar ett parallellt rum som erbjuder motstånd, gemenskap och kärlek.
Ögonblicksteatern har sina rötter i 1970-talet och har en stark tradition av att spela för barn och unga.
– Det är vår riktning att spela om det osynliggjorda på olika sätt, och vi menar att det är viktigt att behandla ämnen och verkligheter som existerar men som inte blir belysta. Vi vill gestalta ett utopiskt samhälle och en idé om hur en vill att det ska vara, och lämna publiken med hopp och känslan av att saker kan bli bättre. Att bara spela om själva skavandet tror vi kan verka reproducerande, säger teaterns konstnärliga ledare Johanna Salander.
Deras ledord är att vara modigt nyfikna, att våga gå utanför sin safezone och utmana vad de representerar.
– Makt och representation är viktigt – att visa verkligheter som inte blivit speglade, vad gäller kroppar i rummet, andra tankar, andra känslor, andra människor, andra erfarenheter.
– Jag har en stark övertygelse om att scenkonstens stora och viktiga roll är att visa de nya bilderna som också finns, men som inte visas. För att vi ska förstå att olika verkligheter är möjliga. Utan att se det tror jag det blir jättesvårt att föreställa sig hur man ska få till förändring, fortsätter Johanna Salander.
Vahák utgår ifrån det koloniala och homofoba våldet. Föreställningen rör sig inom ett spår som Ögonblicksteatern har följt ett tag, att vara en minoritet inom en minoritet. Den första föreställningen med det temat var Making senses, ett samarbete med Al-Harah theatre från Betlehem, som byggde på livsberättelser från kvinnor med funktionsnedsättning i Palestina och Sverige.
Med Vahák fokuserar de på queera minoritetsgrupper.
– Det innebär något annat att komma ut som queer om en dessutom hör till ett minoritetskollektiv. Sveriges historia som kolonialmakt och den rasism som präglar landet i dag gör det extremt mycket svårare att bryta mot normer inom ett minoritetskollektiv. Det finns så många maktlager att bryta. Vi vill synliggöra de individerna och skapa känslan av att här finns det möjlighet att hitta allianser med andra i motstånd och kärlek, säger Johanna Salander.
Sveriges rasbiologiska historia är väldigt nedtystad, och det är inte alla som vet att Umeå ligger i Sápmi, det samiska landområdet. Johanna Salander menar att man i Sverige tyvärr ligger långt efter exempelvis Norge när det gäller att ge samerna de rättigheter som skulle behövas för att kunna försvara sina landområden.
– Lagstiftningen i Sverige är så otroligt snäll mot gruvbolagen. Man menar att de skapar jobb, men de är väldigt kortsiktiga och resultatet blir förstörda landområden där det inte går att bedriva rennäring, och nedbrytning av metaller som sipprar ner i Umeälven. Det är en katastrof. Norrland och framför allt Sápmi är så extremt marginaliserat, det finns en otrolig sydcentrering i Sverige som gör att folk inte har någon inblick och engagemang i de här frågorna. Och det är mycket det vårt projekt handlar om – att synliggöra och sprida kunskap, säger Johanna Salander.
Med förställningen Vahák vill man erbjuda ett parallellt rum som erbjuder motstånd, gemenskap och kärlek. Nasim Aghili som står för manus och regi har tidigare varit aktuell med den antinationalistiska kabarén Europa Europa som belyste en av vår tids humanitära katastrofer – europeisk migrationspolitik, och föreställningen Marken brinner på Ung scen/öst som handlade som upproren i Husby och andra platser och som blev mycket omdiskuterad under 2014.
Nasim Aghili vågar trycka på områden som skaver och tar minoritetssamhällets perspektiv snarare än majoritetssamhällets. Hennes konst är aktivistisk och hon problematiserar och utmanar den vita blicken. Ett återkommande tema är att ifrågasätta förmågan hos vita att göra vissa kroppar mindre sörjbara. Begreppet sörjbar kommer från teoretikern Judith Butler och är aktuellt i Vahák.
Med inspiration från berättelser ur projektet Queering Sápmi, som består av vittnesmål om hur det är att ha de dubbla identiteterna queer och same, vill Vahák undersöka fler queera identiteter för att formulera ett samarbete mot den homofoba och rasistiska kultur vi lever i i dag.
Föreställningen har tre olika rum. Det första är ett digitalt rum, där publiken hjälper till att kartlägga Sveriges koloniala och rasbiologiska historia.
Det andra rummet kallas ljudrummet, och är scendelen där Karin Dreijer komponerat musik och Nasim Aghili skrivit manus. Här ligger fokus på våldet men också på kärleken och tanken att det kommer att bli bättre. Det tredje rummet, det rosa tältet, är motståndets rum. Här finns aktivismen och uppmaningen till minoriteter att alliera sig med varandra.
Nasim Aghili menar att kartläggningen är ett sätt att skriva den historia som inte skrivits.
– Det är en kartläggning för att bekräfta människor som fallit offer, att skriva deras historia och göra deras erfarenhet sörjbar. Så i första rummet finns en uppmuntran att hitta en egen plats på kartan där det har skett ett kolonialt brott. Vi ser hur kolonialismen reproduceras i dag. Om vi inte ser och erkänner vad som har hänt, är det lättare att fortsätta som vi har gjort.
– Jag har gjort en föreställning som vänder sig till unga queers som kanske också är samer eller som rasifieras av samhället på något annat sätt, exempelvis för att de har migrantbakgrund. Det vi vill göra är att bekräfta att det finns ett problem och att det inte är deras fel. Att öppna upp för en gemensam kamp mot det som förtycker oss, fortsätter Nasim Aghili.
Hon påpekar att unga är överrepresenterade i självmordsstatistiken, unga queersamer är överrepresenterade i sin tur och att det måste erkännas i majoritetssamhället.
– Det är så extremt lätt att vara normbrytande i Sverige i dag, och i Sápmi. Det finns en makt som försöker splittra oss, så det är viktigt att vi hittar varandra och skapar ett vi, säger Nasim Aghili.
Nasim Aghili nämner Kate Bornsteins bok Hello, cruel world – 101 alternatives to suicide for teens, freaks & other outlaws som de utgått mycket från i föreställningen. Boken riktar sig till självmordsbenägna tonåringar och radar upp 101 alternativ till självmord i en grym värld. Nasim Aghili menar att den som känt sig felplacerad kan känna igen sig och inte kommer att bli förvånad över temat i föreställningen, att hotet om självmord är något närvarande.
Hon menar vidare att samhället i stort gör väldigt lite för att skapa sörjbarhet. Svenska staten och majoritetssamhället har inte erkänt den koloniala historien och till följd av det har människors erfarenheter inte blivit bekräftade. Transpersoner är exempelvis väldigt utsatta. Det handlar om att bekräfta och spegla deras erfarenheter.
– De idéerna genomsyrar det postkoloniala tankesättet. Att vissa kroppar blir mindre sörjbara, och blir betraktade som icke-människor. Den vita överheten vill inte kännas vid det här, men en lång tids propaganda gör att vissa liv är mindre sörjbara. Vad gör kolonialismen med oss? Där skulle Sverige kunna börja ta tag i sin koloniala historia, menar Nasim Aghili.
Dessa teman kring politiskt laddade frågor har hög aktualitet i dag, med alla människor som flyr till Europa.
– Det är fantastiskt att se den mobilisering som sker nu, solidariteten med alla människor som flyr. Vi har så otroligt mycket gemensamt – den som flyr, den som är koloniserad. Det är erfarenheter som vi delar som vi fokuserar på i den här föreställningen. Att påminna om att vi inte behöver kämpa på olika håll, utan vi kan förenas och ändå behålla våra olikheter, det är också viktigt, avslutar Nasim Aghili.
Läs om Vahák på www.vahak.nu, om Queering Sápmi på www.queeringsapmi.com och om Ögonblicksteatern på www.ogonblicksteatern.se.
