Hur tänker en klimatskeptiker?

”Vi har kunskap om farorna men vi förtränger dem och ändrar inte vårt levnadssätt”, skriver Heléne Wiberg.

Min lokaltidning ger med jämna mellanrum stort utrymme till klimatskeptiker. De kommer alla med samma svepande, konspiratoriska påståenden om bristen på samband mellan koldioxidutsläppen och hotet mot klimatet och jag inser det fruktlösa i att komma med mer fakta. Vad som intresserar mig nu är: Hur tänker en klimatskeptiker?

Vi ser ett mönster. I början av 1900-talet ökade rökningen drastiskt. Med tiden upptäcktes ett samband mellan rökning och framför allt lungcancer. Kunskapen om dessa samband motarbetades länge av tobaksindustrin som köpte forskning för att försöka framhålla andra orsaker till lungcancer. I dag är sambandet inte längre ifrågasatt. Sedan 1977 ska cigarettpaketen till cirka en tredjedel täckas av varningstexter – Rökning dödar – Rökning skadar allvarligt dig själv och personer i din omgivning. Trots detta fortsätter människor att röka. De är läskunniga, de vet farorna men de förtränger dem. Det händer inte mig, inte nu i alla fall och sedan tänker man inte längre.

Parallellen till inställningen till koldioxidutsläppen är påfallande. Farhågorna för hoten mot klimatet har funnits sedan 1960-talet. Kunskapen har successivt ökat. I dag är sambanden entydiga och kunskapen väl belagd inom forskarvärlden. Men fossilindustrin spelar i dag samma roll som tidigare tobaksbolagen. De lägger ned ofantliga summor på att tona ner sambanden. Trots detta visar undersökningar att 80 procent av svenska folket är oroligt över hoten mot klimatet. Vi har kunskap om farorna men vi förtränger dem och ändrar inte vårt levnadssätt.

Detta har sociologen Anthony Giddens formulerat i vad som kallas Giddens paradox. Den innebär att vi inte kan förstå betydelsen av klimatförändringarna för att de är abstrakta och inte tillräckligt dramatiska, de ser inte ut som i katastroffilmerna. Vi är skapta för att reagera på faror som vi uppfattar med våra sinnen. Faror som vi upplever här och nu.

Men koldioxidutsläppen är osynliga och dess konsekvenser för oss, i samhällen med den västerländska levnadsstilen, visar sig inte här och nu utan långt bort och i framtiden. För över tio år sedan hörde jag Oren Lyons, amerikansk professor, hövding och aktiv som representant för de nordamerikanska urinvånarna, berätta om hur Andernas urbefolkning, inuiterna och samerna på Nordkalotten sett de smältande isarna. ”The ice is melting” var hans återkommande tema. De smältande isarna var de första tecknen på den globala uppvärmningen. Även landsbygdsbefolkningen i Afrika drabbas av torkan. De människor som lever direkt av vad naturen ger mister sina möjligheter att försörja sig. Men de smältande isarna, de växande öknarna och översvämningarna är långt borta från oss i västerlandet.

Vi har även i vårt land drabbats av stormar, bränder, störtregn och översvämningar. Just nu varnas för orkanvindar i norra Sverige. När medierna beskriver dessa händelser följs de av kommentarer som ”det värsta som hänt”, ”rekord”, och så vidare. Det är ett kortsiktigt, sensationssökande skildrande av de väderförändringar som drabbar oss. De beskrivs som enstaka händelser utan sammanhang, inte som delar i ett långsamt pågående skeende som kommer att leda till än större katastrofer.

Vi har därför svårt att se orsakerna och det mönster som bildas av katastroferna som orsakas av det allt våldsammare vädret. De blir enstaka meningslösa händelser som inte gör att vi ändrar vårt levnadssätt. Paradoxen innebär att när skadeverkningarna väl blir så stora att vi inser sammanhangen, kan det vara för sent att göra något åt orsakerna.

När vi nu vet allt detta återstår att tänka en gång till, tänka långsiktigt och därefter agera. Vi kan fortfarande hålla klimatförändringarna inom rimliga gränser. Men vi måste börja NU.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV