Klass skriver om arbetarlitteratur som vill förändra samhället. Responsen på de första numren har varit över all förväntan och nu hoppas redaktören Beata Hansson att tidskriften ska få fler skrivare att bli politiskt medvetna.
Föreningen Arbetarskrivare startade tidningen i våras, i första hand för att skapa ett forum för sina medlemmar som de upplevde saknades.
– Vi har inte hittat någon riktig litteraturtidning med den här inriktningen. Vi vill skippa medelklassperspektivet och försöka att läsa texter med nya ögon, säger Beata Hansson, en av tidningens redaktörer.
Ambitionen var förvisso att göra en ”riktig” tidning och inte bara ett medlemsblad – men tidningens första två nummer har väckt betydligt större intresse än föreningen väntade sig.
– Vi har blivit väldig uppmärksammade i pressen. Många tycker att klassperspektivet saknas i dagens texter, speciellt inom journalistiken. Nu när vi märker att vi fått genomslag har vi blivit kaxiga. Vi kommer att kämpa för att få tidningen större och fundera på hur vi kan distribuera den på annat sätt än bara genom prenumerationer.
Tidskriften publicerar främst reportage, noveller, dikter, författarporträtt och recensioner. Redaktionen hoppas inte bara nå ut till medlemmar utan även till personer som inte har tänkt att de är intresserade av arbetarlitteratur.
– Jag tror att alla läsare som är intresserade av att problematisera det som de ser omkring sig är nyfikna på arbetarlitteratur. Även om inte alla röstar på samma parti tycker många att det är intressanta frågeställningar med lite substans, säger Beata Hansson.
Målet med att ge ut tidningen är att ge nya perspektiv, få en ökad diskussion och i förlängningen ändra det politiska klimatet.
– Att folk kanske tar språng genom litteraturen till att bli politiskt medvetna, och att kulturen används för det som den är till för, nämligen att påverka samhället. Jag kan känna en sorg över att kulturen har så lite plats i dag. När den får mindre utrymme i de stora tidningarna tappar man en viktig arena för att diskutera sin omvärld. Mer kultur åt folket!
Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet och författare, var på det första omslaget och andra numret handlade bland annat om den Gävlefödda aktivisten och kompositören Joe Hill samt arbetarlitteratur i Japan. Nummer tre beräknas komma i mitten av september och då kommer författaren Susanna Alakoski att vara på framsidan.
– Hon är en av dem som har hjälpt arbetarlitteraturen att få ny fart under vingarna.
Beata Hansson lyfter också fram Åsa Linderborgs självbiografi Mig äger ingen som ett tecken på en nystart för arbetarlitteraturen när den publicerades 2007.
– När jag läste arbetarlitteratur på universitetet var den av en annan generation, som Sara Lidman, Ivar Lo Johansson och Moa Martinsson. Men i dag är författarna många: Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Kristian Lundberg, Lena Kallenberg, Göran Greider…
Samtidigt menar Beata Hansson att klassperspektivet inte syns så mycket i den politiska debatten i Sverige.
– Jag tror att folk glömmer klass en del, eller påstår att det inte är relevant. När man pratade om klass för 100 år sedan såg man andra saker framför sig, men samhället förändras hela tiden. Jag tycker att vi är ganska tydligt indelade efter klass i dag.
Därför tycker hon att klass är ett bra verktyg att använda sig av.
– Det är en parameter som kan användas på de flesta frågeställningar för att dissikera förhållandena omkring sig, upptäcka vad som händer och hur man kan förändra saker.
