Sara Parkman och Samantha Ohlanders spelar antinationalistisk och feministisk folkmusik. På sin nuvarande turné uppträder de på allt från en queerbar till ett traditionellt folkmusikhak.
För Samantha Ohlanders var det ganska givet att börja att spela folkmusik eftersom hon har åkt på spelmansstämmor med familjen sedan hon var liten. För Sara Parkman var det ett mer aktivt val.
– När jag var tonåring blev jag berörd av hur det lät. Det blev också en kontrast till andra genrer. När det gäller fiol finns en rolig och social kultur i folkmusiken där man lär sig av varandra.
Hon tycker att det är ganska befriande att folkmusik inte brukar anses vara särskilt coolt.
– Det blir avväpnande. Vi har spelat för så otroligt olika publiker med vårt antinationalistiska och feministiska budskap. Var vi än spelar går det ganska bra och det kan bero på att vi inte gör anspråk på att vara coola, utan bara är.
På vilket sätt är er musik antinationalistisk?
– Vi använder vår musik i politiska sammanhang. Med den etiketten visar vi var vi står i frågan. Det handlar om inställningen till folkkultur och traditioner. Vi menar att folkkultur inte är statiskt och på så sätt kan den inte vara nationalistisk – det går inte att bestämma ett datum då folkkulturen är ifrån, utan det kommer hela tiden in nya genrer och påverkar. Det försöker vi att bejaka i vår musik, säger Samantha Ohlanders.
– Det är en omöjlighet att spela folkmusik och inte förhålla sig till nationalism. Ordet folkmusik kommer från 1800-talet och det användes när man skulle konstruera Sverige som nation, säger Sara Parkman.
Att folkmusik fortfarande kan förknippas med nationalism beror delvis på okunskap och slapphet från bland annat medierna, menar hon.
– Jag tror att många som är politiskt medvetna eller vänsterorienterade avfärdar folkmusik. När Jimmie Åkesson kom in i riksdagen med folkdräkt skämtade medierna om att det var töntigt istället för att säga att det inte var okej och att det inte gick ihop ideologiskt. Många bryr sig inte om traditioner och är rädda att de ska kopplas till att man är rasist. Men i den antirasistiska kampen är det viktigt att veta vår bakgrund och äga vår historia.
Bland annat på grund av Sverigedemokraterna har många som håller på med folkkultur som musik och dans engagerat sig mot rasism.
– De flesta inom folkmusiken sympatiserar absolut inte med SD. Då blir det jätteviktigt att ta avstånd och visa att man står för helt andra saker, säger Samantha Ohlanders.
– Nätverket Folkmusiker mot främlingsfientlighet har organiserat sig över hela landet och skapat diskussion lokalt. Det finns en stor politisk medvetenhet om det här, bland annat har spelmansstämmor gått ut och sagt att de inte välkomnar nationalister. Folk har varit jättepolitiska på ett bra sätt, säger Sara Parkman, som själv är engagerad i nätverket.
Och på vilket sätt är er musik feministisk?
– Om man kollar i folkmusikvärlden, vem det är som har lyfts som genier och myter, är det bara män. Det är en gubbdjungel hela folkmusikträsket. Därför är det viktigt för oss att belysa kvinnornas roll, att lyfta upp kvinnliga traditionsbärare och visa att vi som unga kvinnor har rätt till den har musiken och har en roll i folkmusikvärlden, säger Samantha Ohlanders.
– När vi började att spela ihop ute för fyra–fem år sedan, vågade vi knappt säga att vi var feminister. Det kändes som om vi var pionjärer. Jag tror att vi genom att spela feministisk folkmusik öppnade andra rum där det inte vanligtvis spelades folkmusik. Folk har ofta fördomar om vad folkmusik är, säger Sara Parkman.
På den här turnén spänner spelställena från queerbaren Klubb Åmål i Göteborg till den feministiska festivalen Femme brutal i Oslo och det traditionstyngda Folkmusikhuset Skeppis i Stockholm.
– Vi tycker om att varva mellan olika rum och scener. Det säger att det vi gör är mobilt och aktuellt, säger Sara Parkman.
Det som utmärker duon på ett musikaliskt plan är dels valet av låtar – både eget material och en förkärlek för musik från Ångermanland, där Sara Parkman har sina rötter – och dels deras samspel.
– Vi har spelat ihop så länge och förstår varandras musikalitet, det är som att hitta en älskare, säger Samantha Ohlanders och skrattar.
– Men det är ju lite så. Den typen av kontakt går inte att förklara. Det händer inte varje gång vi spelar, men när det kommer är det värt alla timmar vi har spelat ihop, det är fantastiskt, säger Sara Parkman.
En del av det egna materialet är instrumentalt och då märks duons normkritik främst i låttitlarna eller i musikaliska detaljer som lyssnaren kanske inte lägger märke till. Men när de skriver texter finns det ofta ett budskap. De har gjort en del låtar som de kallar samtidshits och som har politiska texter, bland annat om Anna Kinberg Batra, Bert Karlsson, Håkan Juholt och Anton Abele. Några sådana visor blir det dock inte på den skiva som duon planerar att spela in i vår, utan den kommer att vara relativt traditionell.
– Om man bara skulle höra en låt skulle man nog inte säga att det hörs att det är antinationalistiskt och feministiskt på stråkföringen. Knäckfrågan är hur vi gör musiken politisk utan ord och det handlar nog om allt runt omkring. Det kommer att vara en bra platta med vårt samspel som är unikt för oss, säger Sara Parkman.
Den 15 februari spelar Sara Parkman och Samantha Ohlanders på länsmuseet Murberget i Härnösand i samband med Murberget pride, som avslutar visningen av utställningen Queering Sápmi.
