Miljörörelsen är vit och medelklass. Det bekräftas gång på gång, inte bara genom vetenskapliga studier. En snabb koll på de 3 000 profilbilderna på omställningsrörelsens hemsida visar nästan lika många kvinnor som män, medan de utländska efternamnen lyser med sin frånvaro.
Där omställningsrörelsen sägs verka för ett socialt hållbart samhälle (såväl som ekonomiskt och ekologiskt), hur är det möjligt att bara göra det genom att involvera en liten del av befolkningen?
Var finns alla andra och tredje generationens invandrare, där både man själv och mamma och pappa gått igenom det svenska skolsystemet? Hur har omställningsrörelsen missat att fånga upp miljöengagemanget hos svenska minoritetsfolk som romer och samer? Hur välkomnas nyanlända i omställningsrörelsen?
Fredrik Adolfsson är ansvarig för rekryteringen inom Naturskyddsföreningen och ser flera orsaker till misslyckandet att bredda miljörörelserna.
– Miljörörelsen är ibland omedvetet normativ. Jag tror att det är samma problem som näringslivet lider av. Ofta handlar det om okunskap. Man ser inte ens att man är exkluderande. Är man vit, 50 år, hetero och framför allt man, är det svårt att ens sätta sig in i vad diskriminering innebär, om man inte utsatts för det, säger han.
På Naturskyddsföreningen har man börjat utbilda personalen om sexism och rasism. Adolfsson menar att man måste ta utmaningen på allvar om man ska nå resultat och jobba målmedvetet och strukturerat. Organisationen har en uttalad ambition att ha hälften kvinnor och hälften män i bland annat styrelser, även i lokalföreningarna.
– När man ser till jämställdheten mellan män och kvinnor har vi lyckats något bättre. Löser man ojämlikheten i ledningsgrupperna så filtrerar det lättare ner i organisationen. Naturskyddsföreningen är en organisation som är väldigt lyhörd för en del av samhällsutmaningen – framför allt miljöfrågan, och då är risken stor att man per automatik tror att man är bra på andra frågor också inom andra områden i samhället, till exempel mångfald, eftersom man i det dagliga är på ”de godas” sida. Det kan vara förrädiskt.
Ett tredje problem som Fredrik Adolfsson tar upp är hur man som organisation väljer att synas.
– Vi måste fråga oss hur och var vi syns. Det är inte nödvändigtvis så att ett program av och för medelklassakademiker lockar andra. Vi måste också nå ut med våra verksamheter i rätt miljöer och bjuda in till dialog och låta oss påverkas själva. Det är en rättvisefråga, men också en nödvändighet att få med alla för att kunna ställa om samhället i hållbar riktning.
Det kan också handla om att de aktiviteter som organiseras inte heller attraherar människor från andra kulturer.
– Ofta har vi en ganska svensk vetenskaplig inramning när vi går ut och gör saker inom Naturskyddsföreningen. Vi räknar antalet humlor, fåglar och trädarter. Vi organiserar föreläsningar. För många är det säkert ett främmande sätt att förhålla sig till naturen.
