Vill du mäta hur tolerant du är, sätta dina egna avtryck i historien eller möta någon som förnekar Förintelsen? Då ska du besöka utställningen P.K. som visas på Fredens hus i Uppsala 6 juni–31 december.
I utställningen ingår verk av tre konstnärer. Elisabeth Ohlson Wallins verk Det går aldrig över är en sex minuter lång film som handlar om Förintelsen och förintelseförnekelse.
Jon Brunberg har gjort flera komponenter av sitt verk Tolerera! Dels är det ett videoverk som visas på två skärmar. På den ena syns intervjuer med två psykologer som ger sitt perspektiv på intolerans. På den andra visas Jon Brunbergs illustrationer, som förstärker innehållet i intervjuerna. Han har även skrivit en bok som bygger på intervjuerna, som lärare fått med sig efter besöket på utställningen. I verket ingår dessutom ett webbverktyg där du kan mäta din egen tolerans.
Även Andrea Hvistedal har gjort flera olika delar till utställningen. En är installationen Landskap av avtryck. Den består av ett landskap med en rad viktiga årtal för mänskliga rättigheter. Besökarna kan sätta sina fingeravtryck på glasskärvor som placeras i landskapet, för att synliggöra hur olika handlingar och händelser får avtryck. En annan är Verklighetens spelplaner. Besökare får dela upp sig på sex spelbord och visualisera relationerna mellan olika grupper i sitt eget samhälle, till exempel på sin skola.
– Det är ett verktyg för att synliggöra och diskutera hur relationerna mellan olika grupper ser ut, berättar Åsa Thunström på Forum för levande historia, som varit projektets pedagog.
Utgångspunkten för konstnärernas arbete var Forum för levande historias rapport Den mångtydiga intoleransen från 2010. Det var en undersökning som myndigheten gjorde bland gymnasieungdomar kring attityder mot olika utsatta grupper: romer, judar, muslimer, utomeuropeiska flyktingar samt hbt-personer. Resultaten var just mångtydiga men det gick bland annat att utläsa att flickor svarade mer tolerant än pojkar och att den som hade någon från en specifik grupp i sin närhet var mer tolerant än den som inte hade det. Dessutom hade negativa attityder mot hbt-personer minskat – men samtidigt har antalet rapporterat hatbrott ökat, vilket gör det svårt att dra slutsatser.
– Vi ville fortsätta att diskutera ämmnet med unga och bestämde oss för att göra den här utställningen, berättar Åsa Thunström.
Hjärtat i P.K. är workshopparna som den ursprungligen skapades för. Verken riktar sig främst till grupper av ungdomar där tanken är att sätta igång en diskussion. Fokus ligger på vad tolerans betyder, hur intolerans kan motverkas och hur relationen mellan olika grupper faktiskt ser ut i det egna samhället.
En annan fråga är möjliga krockar och gränsdragningar mellan olika värderingar och demokratiska rättigheter. Den senaste tidens diskussion kring Sverigedemokraternas offentliga framträdanden och olika former av protester mot dem är ett aktuellt exempel.
– Den krocken är en typisk krock av rättigheter mellan tolerans och yttrandefrihet. Svaret är väl att om du håller dig inom lagen har du laglig rätt att demonstrera och få polisskydd – men hur den avvägningningen ska se ut måste vi diskutera, och jag tror inte att vi någonsin kommer att komma fram till ett exakt svar.
En övning som ingått i workshopparna bygger på att ungdomarna fått dosor för att kunna svara på olika frågor anonymt, till exempel ”Är din skola en tolerant miljö?” Eleverna ser direkt hur rösterna fördelar sig i gruppen och kan diskutera resultatet.
– Vi har fått väldigt mycket diskussioner, vilket var syftet. Vi väcker frågor, men svaren är inte givna, säger Åsa Thunström.
Utställningens titel P.K. står för begreppet politiskt korrekt, som Forum för levande historia ville väcka en diskussion kring.
– Det har en negativ laddning bland många, där det tolkas som om man följer med strömmen. Men vi menar att politisk korrekthet ofta handlar om att stå upp för värden som mänskliga rättigheter och tolerans. Därför vill vi reclaima ordet. Är det verkligen fel att vara p.k.? Ska det anses vara negativt att stå för allas lika värde?
Dock ligger fokus i utställningen snarare på frågor kring tolerans och intolerans än kring just politisk korrekthet.
– Jag hoppas att besökarna ska få syn på sin egen verklighet och sina egna relationer, och se vikten av hur vi ser på varandra och våra grupptillhörigheter. Vi vill också visa att både individen och samhället i stort har ett ansvar. Man kan göra väldigt mycket själv men det finns också saker som vi gemensamt måste besluta om.
