Hur inkluderar vi ”de andra” i vår verksamhet? frågar Ingela Jönsson vid Länsmuseet Gävleborg.
På landets museer pratas det mycket om inkludering. Inkludering, tillgänglighet och värdet av att berätta allas historia. Ingen ska exkluderas på grund av klass, kön, funktionsnedsätttning, kulturell eller etnisk tillhörighet. Det låter självklart. Fint och bra i teorin men det är inte alldeles enkelt i praktiken…
Tillgänglighetsaspekten är kanske den fråga som är lättast att göra något åt – att se till att ha lättlästa texter, tydlig skyltning, handikappanpassning och att engagera professionella tolkar, till exempel vad gäller syn, hörsel och olika språk. Sådant går att ordna – och bör ordnas i högre grad än vad som sker i dag.
Men hur involverar och inkluderar vi ”de andra” i vår verksamhet? Jag skriver medvetet ”de andra” eftersom det är så vi oftast ser på dem som inte tillhör vårt eget ”vi”. Alla som vi av olika skäl inte har så mycket kunskap om.
Hur bjuder vi in? Hur skapar vi samarbeten och utställningar som berättar deras historia, vilka de än är?
Det är lätt att trampa i klaveret, att det blir ett slags ”uppvisning” av en kultur, en grupp människor och så vidare. En ”titta-vad-bra-vi-är-på-delaktighet”-situation. Vi vågar kanske inte heller gå på djupet med frågor som kan verka stötande eller känsliga – ibland bara för att vi tror att så är fallet. Vi är ofta rädda för det som är nytt och okänt.
Här gäller det att våga mer – att våga bjuda in, att våga fråga! Släppa fram nyfikenheten och låta ”andra” än den homogena gruppen museianställda, ofta högutbildad medelklass, komma in och berätta sin historia. Även om vi inte vet vart det tar vägen och hur det kommer att bli. Men det handlar också om att våga erkänna sin makt. För oavsett vilken grupp, vilken kulturell eller etnisk tillhörighet vi har finns alltid ett maktperspektiv. Det finns en hierarki som är smärtsam att erkänna: gruppen vit, högutbildad medelklass har ofta makten och privilegiet att ”bestämma världen”, att ange vad som är rätt och fel. Det gäller inte minst oss museianställda, i kraften av vårt yrke.
Jag läste någonstans en fin formulering kring värdet av att alla, oavsett nationalitet, funktionsnedsättning, kön och så vidare ska känna sig stolta över att vara en del av Sveriges historia och bidra till att forma vår framtid och kommande historia bara genom att leva och verka här. Det är bra att ha med sig. Har man det i åtanke ser man tydligare när man trots goda intentioner exkluderar istället för att inkludera. Vilka är det vi glömmer? Och varför? Är vissa människor/grupper/kategorier ”finare” att visa och berätta om än andra? Det tål att tänkas på.
Det tycks ibland finnas en rädsla för att tappa i trovärdighet om man blir för ”folklig”. Som att man vill värna om den grupp besökare man är van vid. Inte förändra för mycket – man vill att besökarna fortfarande ska känna igen sitt museum. Samtidigt öppnar många museer sina dörrar alltmer. Det är det gamla mot det nya. Det välkända och invanda mot något ovant och kanske otryggt. Förändringar skrämmer. Kanske krävs ett visst mod för att vara så inkluderande som man trots allt vill vara?
