Är det rimligt att äventyra människors liv och hälsa för att ta hänsyn till kortsiktiga budgetkrav? Det frågar sig veckans debattörer från Fi Uppsala apropå nedskärningar inom socialtjänsten.
Den ledande politiken har under det senaste decenniet haft en oroväckande inställning till välfärdens syfte och funktion. Den har bemött konflikter och oro i samhället utifrån en nyförvärvad skepsis mot det allmännas roll som välfärdens kärna. Vi har tillsammans som politiker och väljare i valfrihetens namn ersatt kommunala och statliga verksamheter med privata alternativ där den enskilde huvudmannen åläggs att ta sig an allt ifrån integrationsproblematik till sjunkande skolresultat.
Samtidigt har det allmännas skolor, omsorgs och sjukvårdsverksamheter urholkats ekonomiskt. Vi har tummat på rättssäkerhetskrav och trygghetskriterier i vården och socialtjänsten liksom i skolan där även kunskaps- och fostransuppdraget satts på undantag.
De ekonomiska åtstramningarna har huvudsakligen motiverats med att kommunerna behöver nå de uppsatta ekonomiska målen. Vi läser i Uppsala fullmäktiges handlingar till kommunfullmäktiges sammanträde 29 september i år att periodbokslutet och helårsprognosen 2014 redovisat negativa resultat ”varför åtgärder är nödvändiga för att få en ekonomi i balans för 2015” (KSN-2014-0470). Vi läser i samma prognos att ”De kostnadsanpassningsåtgärder som tidigare beslutats kompletteras nu med ytterligare åtgärder”. Begrepp som ”kostnadsanpassningsåtgärder” förvirrar mer än de förtydligar. Det vi talar om är att berörda nämnder i Uppsala, huvudsakligen nämnden för hälsa och omsorg (NHO) och socialnämnden för barn och unga (SNB) måste skära ner i sin verksamhet ytterligare för att nå målen. Om vi översätter dessa sparkrav innebär det rent krasst att verksamheterna ska minska på sina kostnadstunga insatser som omhändertagande av barn, beviljandet av kontaktpersoner och stödboenden med mera. Beviljande eller avslag av en insats ska således inte ha den enskildas behov i centrum, utan kommunens budget. Är det rimligt att äventyra människors liv och hälsa för att ta hänsyn till kortsiktiga budgetkrav? Ska omhändertagandet av barn som utsätts för våld och övergrepp i sitt hem avslås för att kommunen ska kunna redovisa plus?
För Feministiskt initiativ finns ytterst ett syfte med ekonomin; att skapa ökad välfärd för alla invånare. Genom att anpassa ekonomin efter de samhällsbehov som finns skapas en dynamisk välfärd vilken på sikt ger ett stabilt, tryggt och hälsosamt samhälle. Den svenska välfärdsmodellen förutsätter att vi anpassar ekonomi efter behov, och inte behoven efter ekonomin. Att kräva socialnämnderna på ekonomiskt ansvar och kostnadsanpassning för att verksamheternas aktiviteter ska passa den uppställda budgeten är orimligt och kontraproduktivt. Välfärdens verksamheter är inga företag med vinstintresse; det finns en gräns för effektivisering. Vi talar inte om varor och produktionssätt. Vi talar om liv, om människors hälsa och trygghet. Om bokslutet redovisar negativa resultat betyder detta att budgeten, inte verksamheterna, måste anpassas. Det borde vara en självklarhet.
Personalomsättningen inom socialtjänsten måste även lyftas upp i ljuset. Överallt inom socialtjänstens verksamheter slås det larm om en eskalerande personalomsättning. Arbetsvillkor, lönenivåer och arbetsbörda driver anställda till att sluta, byta arbetsplats eller byta yrkesområde helt och hållet. Socialtjänstens socionomer har kvalitativ spetskompetens, utbildning och kapacitet och förtjänar att höras av de politiker som styr och sätter kommunens budget. De allt intensivare sparkraven som innebär färre anställda och mindre resurser för allt fler sökande har fått socialtjänstens anställda att höja sina röster. Vi politiker måste lyssna.
Uppsala kommun står nu inför ett maktskifte. Alliansen ersätts med en rödgrön majoritet och den urholkningspolitik som styrt kommunen hittills kommer förhoppningsvis även den att bytas ut. Vi i Feministiskt initiativ Uppsala kommer nu att granska hur den nya majoriteten ämnar leva upp till sina vallöften om den starka och trygga välfärden. Kommer socialtjänsten att se förbättrade arbetsvillkor och minskad personalomsättning? Kommer omprioriteringar att ske och resurser att förvaltas med ekonomisk långsiktighet och hållbarhet som styrande principer och kommer upphandling sluta att vara ett krisverktyg?
Välfärden förvaltar alla våra samhälleliga rättigheter om rätt till stöd, trygghet, vård och omsorg. Detta kan aldrig villkoras med hänvisning till snäva budgetramar. Med denna inställning tar vi nu plats i den nyvalda kommunfullmäktige.
