Det är hög tid att maktstrukturerna mellan könen byts ut – de är urgamla och förlegade, skriver den feministiska gymnasieföreningen Lilith.
I dag lever vi i ett samhälle där hälften av befolkningen gör sig hörda på egna villkor. Ett samhälle där vi lär vissa barn att inte ta för mycket plats. Ett samhälle där människor dagligen stöter på oskrivna regler om vem som egentligen får synas och höras.
Det här är något som vi tror de flesta har erfarit. För just oss kom det som ett slag i ansiktet. Visst hade man sett det tidigare, genom förskolan och högstadiet följde reglerna en vart man än gick, men någonstans trodde vi att gymnasiet skulle vara annorlunda. Vi var fyra tjejer i Gävle somför ungefär ett år sedan startade en feministisk gymnasieförening vid namn Lilith. En förening som skulle diskutera genusfrågor, upplysa och skapa ett sammanhang där människor kunde samlas. Men då vi bara existerat en dag utsattes vår anslagstavla för sabotage. Något som upprepades åtta gånger under en månad.
Vi vet att det inte var någon slump att det var just vår anslagstavla som blev vandaliserad gång på gång. Plötsligt blev en struktur synlig. En som annars är svår att peka på. Det här är en struktur som så otroligt många kvinnor möter i samhället varje dag, både i skolan och på arbetet. Man möter den i många olika skepnader och former. Ibland så normaliserad så att den knappt märks. Att om man som kvinna tar plats, så blir man straffad.
Redan från tidig ålder lär vi oss var gränsen går, var glasväggen, står. Man lär sig som flicka att man ska vara tyst, kliva åt sidan, och låta pojkarna höras och synas. Något som är så vanligt att många lärare inte ens lägger märke till skillnaden. Många har säkert hört om experimentet där tjejerna i ett klassrum tar lika mycket plats som killarna men istället upplevs de som högljudda och krävande av både lärare och elever. För varje gång man krossar och går igenom glasväggen som tjej möts man av en strid. Att ta plats innebär allt för ofta en kamp mot samhället, mot strukturen, som omger och formar en.
Men varför fortsätter då kvinnor i allt större grad att lösgöra sig från de snäva, stereotypa, roller som begränsar dem? Varför fortsätter kvinnor som Malala Yousafzai, eller kanske din syster, granne eller mamma att kämpa? För att varje strid, oavsett resultat, sätter systemet i gungning. Det inger hopp och gör oss starkare. Och har man tur så finns det någon bredvid som inspireras och vågar lite mer nästa gång.
Efter att vår föreningstavla blivit nedriven åtta gånger på en månad fick vi nog. Vi vägrade att finna oss i förklaringen att det var en slump att det var just vår förening som utsattes. När vi berättade vår historia på Facebook fick vi på mindre än en vecka över 25 000 visningar. Människor hörde av sig från hela Sverige och erbjöd hjälp och stöd. Någon ville betala för att glasa in tavlan. Någon annan ville bli stödmedlem. Gävleborgs länsmuseum frågade om vi ville göra en utställning på temat feminism och lärare och elever anordnade namninsamlingar för att visa sitt stöd.
I dag är en vi en av de större föreningarna på skolan och vi har dessutom stödmedlemmar från flera olika städer i Sverige. I utställningen, som hade vernissage i våras, valde vi att fokusera på människors olika syn på feminismen men även på allas olika anledningar till att rörelsen behövs. Vi försöker med jämna mellanrum arrangera möten där vi till exempel fikar tillsammans, diskuterar aktuella ämnen, ser på film eller går på föreläsningar.
Vi tror anledningen till att så många reagerade på vår berättelse är att otroligt många känner igen strukturen. Och nu börjar folk få nog. Vi anser att de här urgamla och förlegade reglerna inte har någon plats i dagens samhälle. Och det är hög tid att de byts ut.
