I byn Gödeshult i Småland hägnas nu gärdesgård för första gången på mer än 60 år. Arbetet utförs av Ellinor Albinsdotter, en av de få hantverkare som i dag håller kunskapen om detta månghundraåriga bondehantverk vid liv.
Ellinor Albinsdotter lärde sig att hägna gärdesgårdar av sin far och följde honom i arbetet redan som barn. I dag hägnar Ellinor gärdesgårdar i Småland, Blekinge och på Öland. Bland kunderna finns ägare av villor och fritidshus samt lantbrukare.
Ellinor använder sig av trädslaget en till enestakar, vilket är en småländsk benämning på stolpar i gärdesgårdar. En växer mycket sakta och det blir tätt mellan årsringarna. Träet blir därför mycket tätt och innehåller också harts som fungerar som ett naturligt impregeneringsmedel. Enestakar kan därför stå emot fukten i marken under lång tid. Mellan ett par enestakar läggs stammar av gran, granslanor, som binds fast med grangrenar. När grenar av gran används till detta ändamål kallas de för vidjor. Vidjorna värms först över öppen eld för att mjukna.
Ellinor säger att det i dag kan vara svårt att få tag i de granslanor som behövs.
– Den här typen av granar som jag använder är inte intressanta för det moderna skogsbruket med dess stora maskiner att ta vara på. De röjs bort inför avverkningar utan att kvistarna tas bort och lämnas att ruttna. Jag får ofta förlita mig på några pensionärer som jobbar manuellt med motorsåg för att få fram de granslanor som behövs.
En av dem som anlitat Ellinor är Peder Ramström i byn Gödeshult i Uppvidinge kommun. Peder övertog sin föräldragård för tre år sedan och är i dag deltidsboende i Gödeshult. Ellinor ska hägna 30 meter gärdesgård åt Peder.
– En gärdesgård blir en genuin dekoration i landskapet. Det blir en fin avgränsning mellan hage och åker, säger Peder.
Peder har inga egna betesdjur, men han hoppas att en granne som har får så småningom ska kunna låta dessa beta på den mark som nu hägnas in.
En välbyggs gärdesgård kan hålla i flera decennier och dess livslängd kan förlängas genom ett regelbundet underhåll. Ellinor använder endast naturmaterial.
– Om man tänker på ett miljömässigt sätt så är det häftigt med naturliga material: inga spikar, ingen betong. Man behöver inte mala ner berg för att få fram stål och kalksten. Allting finns här. När gärdesgården sedan ruttnar ner så finns det inget farligt kvar, ingen målarfärg och ingen impregnering, eftersom enen är självimpregnerande.
Peder berättar att det är omkring 65 år sedan det senast hägnades gärdesgård i Gödeshult och han utesluter inte att det kan komma att hägnas fler gärdesgårdar i byn framöver. Intresset bland de boende i Gödeshult för att prata med Ellinor om hennes arbete har varit stort.
Peder räknar med att den gärdesgård Ellinor hägnar ska hålla under lång tid.
– Jag har sagt till min dotter som är 30 att du behöver nog inte hägna här igen före din 50-årsdag, säger Peder och hjälper Ellinor att lyfta på plats ännu en granslana.
