Demonstrationerna mot högerextremt våld före jul samlade många, från Malmö i söder till Umeå i norr. Poeten och författaren Sam Carlquist ber dig att se dig i spegeln och frågar vad som bör hända nu.
Detta söndertuggade ord; denna slarviga svordom människor kastar omkring sig utan att reflektera.
Detta illa hanterade vapen som brukas och missbrukas; i ett krogslagsmål och positionerande gräl i tidningsartiklar. Tillmälen som skadar. Dumhet kamouflerad i buzzwords.
Ordet rasism är överanvänt och många gånger felanvänt. Därigenom riskerar det att förlora sin mening.
Och ändå: rasismen existerar. Rasismen förstör liv, gnager hål i tillit och underminerar samhällsbyggnaden.
Ibland läser vi att inga raser finns. Det är säkert sant. Men rasisten begär rätten att vara den som fyller ordet med innebörd. Han fortsätter hata svarta, romer, judar även om vi hävdar att raser inte finns.
Det är vad vi har att förhålla oss till.
Jag föddes 1946, och liksom de flesta barn som föddes då i Sverige blev jag en fredspant. Min generation skulle omöjligt kunna upprepa tidigares misstag – känna andras förkrympande hat och industrimässigt utrota andra människor.
Den stora tragedi – mänsklighetens svarta spegel – som Förintelsen utgjorde, förväntades vaccinera oss efterkommande mot alla dessa låga känslor.
Kanske fungerade det också så – för många – under några år.
Sedan återuppstod behovet av att förakta; att oavsett vår egen låga position i samhället – oavsett våra misslyckanden – alltid ha någon att se ner på, att lägga skulden på.
Det börjar med hatet – med behovet av att hata. Sedan väljer man, eller slumpen, ett lämpligt objekt för hatet. De andra. De som inte talar som vi. De som tänker i andra banor, värderar andra saker högre. De som klär sig annorlunda, skrattar bullrande, har annan hudfärg: De vars fel det är att man inte har lyckats. De som är skyldiga till att man själv inte är lycklig. De andra.
Det är ju egentligen enkelt. Uppfostra alla barn till lyckliga, självständigt tänkande och fria människor.
Det receptet kan vi alla. Att uttala det blir som en magisk formel. Vi visar att vi förstått; hatet växer fram ur personlig olycka. Men detta är en dröm – att sträva efter – men en dröm.
Vi ska bygga om samhället så att ingen känner sig utanför! Ja – självklart. Det är också en idealmodell – en annan talisman.
Men hatet väntar inte på att dessa nya människor ska födas in i en ny värld utan orättvisor.
Hatet lever, hatet växer, hatets effekter måste stoppas. Nu – i dag och i morgon och alltid. Det finns inga målstolpar, inga pauser då vi lutar oss tillbaka och vällustigt njuter av segern över hatet.
Acceptera att detta arbete måste utföras varje dag, vid varje fikabord, vid varje slumpartat möte på bussen när någon uttrycker sig nedsättande och förklenande eller hatiskt.
Säg emot. Alltid. Visa var du står. Samla argument. Utnyttja din rätt att tala, din rätt att rösta.
Var stolt och glad över att så många människor kunde lägga åsiktsskillnader åt sidan och marschera mot rasism. Var glad och hoppfull över vad som skedde i Kärrtorp. Bygg vidare. Det är inte någon annan som ska göra jobbet. Det är jag. Och du.
Detta är det självklara, det inser de flesta. Det här har skrivits många gånger – vi har alla läst det förr och nickat instämmande. Men hur ser rasismen egentligen ut i dag? Är den förändrad – är det fortfarande elaka fördomsfulla och misogyna vita som avskyr allt främmade? Var går gränsen mellan främlingsfientlighet och ren rasism?
Vi har ett enormt arbete framför oss.
Var gränsen går mellan främlingsfientlighet och rasism kan vara otydlig och varierande. Att Gösta är misstänksam mot sin nye romske granne Dimitri innebär inte att han anser att romer är mindre värda än hans egen vita ”ras”. Inte nödvändigtvis. Att han känner olust när han hör böneutrop från moskén innebär inte att han anser att muslimer, varifrån de än härstammar, är honom underlägsna som folk. Men rädd är han inför det främmande; denna otrygghet kan han ge luft åt på ett sätt som sårar många människor och som därför har samma effekt som ett rent rasistiskt uttalande. Den utsatte drabbas på samma sätt.
Men vi har länge suttit fast i dessa beteenden. Att nedvärdera ”främlingen” och bemöta henne illa. Eller att lida av ”den vites” dåliga samvete som leder oss att tro att rasismen bara finns bland våra egna.
Om du är uppvuxen i ett land med diktatoriskt förtryck eller ett land med inre strider, mord på oliktänkande, nedärvda åsikter om andra folk, religioner, sedvänjor – så för du naturligtvis dessa idéer med dig. Du har hört skrämmande historier om judar, om människor som har en annan tolkning av din religion, om folk från ”den andra stammen”. Du har lärt dig att förakta kristna. Eller svarta.
Eller homosexuella. Eller kvinnor.
Om din uppväxt i Sverige inte fungerar kan du börja hata ”svennar”. Hata på djupet.
Allt detta är eller gränsar till rasism. Och vi är fumligt rädda när vi ställs inför den insikten.
Rasism är att tro på andras underlägsenhet. Ett övertygat och tillämpat förakt mot andra.
Kan vi bekämpa rasism utan att bekämpa de tankar som framställer kvinnor som underlägsna män?
Kan vi säga oss vara antirasister i ett samhälle som inte är jämlikt?
Vi har mycket att göra. Kanske är det inte rasism vi ska tala om. Vi skall tala om förakt. Rädsla och förakt. Den svages och räddes förakt för den han tror är ännu svagare. Hackordningen. Så låt oss börja framför spegeln. Vem föraktar du?
Så hur går vi vidare? Vem är Jason?
Vem är Jason? refererar till artisten Jason Timbuktu Diakités tal i riksdagen förra året då han uppmanade andra att ställa sig bakom kampen mot rasism under parollen ”Jag är Jason”.
