Helene Billgren har varit en av Sveriges mest tongivande konstnärer sedan 1980-talet men är nu inne i en målerikris, säger hon. Istället har hon fått en nytändning genom att satsa på grafik. I sommar är hon aktuell både på Värmlands museum, skånska Wanås och Sturehof i Stockholm.
Utställningen For good and for bad består av grafiska blad som egentligen skulle ha ställts ut på Grafikens hus i Mariefred i sommar. Efter att huset totalförstörts i en brand blir det nu Wanås konst i norra Skåne som visar verken.
Motiven har Helene Billgren målat på genomskinligt arkitektpapper innan de överförts till plåtar. De kommer att kännas igen för den som är bekant med hennes målningar från senare år – främst flickor och kvinnor som står i landskap och tittar bort, ofta mot berg.
– Landskapen innebär något slags frihet. Jag gör inga rum med väggar, utan allt är oändligt. Stämningen jag vill åt är hopp och förundran, tror jag, säger hon.
Konstärens kännetecknande humor är inte lika påtaglig som tidigare men märks till exempel i form av grankottar som står och fiskar. Fiskemotivet kommer från en utställning med William Wegman på Arkipelag i Stockholm.
– Den lilla teckningen på en figur som satt vid ett tält och fiskade fastnade jag för. Jag kan inte förklara varför. Man ska inte analysera allt man gillar.
Helene Billgren ställer sig likadant till de kvinnliga figurerna i sina målningar. Hon vill inte veta för mycket om dem.
– De är nästan som schabloner. Jag vill att de ska vara frågetecken för mig. Men när jag målar pratar jag ofta med dem, ”vad har du där att göra?”, ”ska du vara uppklädd eller sportig i dag?” och sådant. Min son tycker att jag är galen.
Motivvalen kommer mycket ur lust, berättar hon.
– Jag tycker om att måla granar och grankottar. Grankvistar kan man liksom tjinga till, och de liknar ögonfransar. De kommer igen ganska mycket. Jag tycker att det är roligt at måla hår, kläder och attiraljer. Och landskap blir mer organiska än rum, så jag kan vara mer svajig i min teckning. Möbler har så raka linjer.
Det är inte första gången som Helene Billgren jobbar med grafik. Hon provade att trycka redan under sin konstutbildning på Valand i Göteborg på 1980-talet och har sedan dess skickat iväg några av sina verk under årens lopp för att göras om till grafiska blad. Hon trycker inte själv den här gången heller men har nu varit med under hela processen på Grafikens hus.
– Grafik är både glädje och sorg. Man fattar ingenting. Det är lite som schack – man måste vara några steg före. Det finns så många färgkombinationer och det handlar mycket om vilken färg som ligger på vilken.
Hon berättar att processen är väldigt tidskrävande, eftersom varje färg trycks för sig. Däremellan måste plåtarna tvättas och ny färg blandas. Dessutom är det dyrt med både papper och plåtar. Det var lite av en besvikelse, berättar hon roat.
– I början trodde jag att grafik var trolleri, att man kunde stoppa in något halvbra i ena änden och det skulle komma ut något fantastiskt! Men så var det inte, icke sa Nicke. Så jag drog ner lite på tempot och på färgerna.
Utställningen på Värmlands museum heter Potpourri och består av ett urval av äldre verk. De flesta är från de senaste fem åren men Helene Billgren har också valt ut en liten målning från 1980-talet.
– Den föreställer två flickor som står på en mur och tittar på ett berg, och man ser inga ansikten. Jag tycker att det är väldigt kul att det är nästan exakt samma som jag gör nu.
Hon är dock kluven till målandet.
– Måleri ger ofta kriser och nu är jag inne i en småkris igen. Man lägger hela sitt psykiska liv i det och tar med det hem. När jag slutade på Valand slutade jag att måla, jag orkade inte med att måleriet påverkade mig så mycket.
Om hon är inne i ett flyt är det inga problem, då kan det bli som tomtarnas verkstad, där hon blir nöjd med målning efter målning. Problemet är att det är så lätt att förstöra en målning, säger hon.
– Du kan börja på morgonen med en målning som du är på gång med och när dagen är slut har du förstört den. Man måste vara med hela tiden, det går inte att slömåla. Och misslyckanden blir ganska stora. De lägen där jag drar på istället för att vara försiktig kan vara fruktansvärt bra, men jag kan också lösa upp hela målningen. Ibland sätter jag allt på ett kort.
Nästa projekt blir en utställning som öppnar i november hos hennes gallerist Magnus Karlsson i Stockholm. Där kommer hon att blanda målningar med grafiska verk och annat.
– Jag kommer kanske att gå tillbaka så att det inte bara blir måleri. Om jag jobbade mer med andra material skulle jag må bättre.
