Föreställningen Rose Rose Rose handlar om Justin Bieber, bantningstips och könsnormer – men mest av allt om att hitta sin identitet. Tre män gestaltar huvudpersonen Rose på scen.
Ung scen/öst i Östergötlands nya föreställning utspelar sig i huvudpersonens garderob. Där möter publiken en tonårig Rose som är ensam, tyst, arg, förälskad och magisk, en Rose som försvinner och en som bryter mot regler. Kompisarna, mamman och en professor dyker också upp under Roses resa för att skapa sin identitet.
Malin Axelsson, konstnärlig ledare på Ung scen/öst, har skrivit manus tillsammans med dramatikern Karin Serres och Marianne Ségol är översättare och dramaturg. De tre kläckte idén i Paris och föreställningen är på svenska, franska och engelska.
Karin Serres berättar att arbetet började med minnen från tonåren och poesi av Gertrude Stein. Hon beskriver Rose Rose Rose som rolig och djup, våldsam och berörande, känslig och sinnlig och ”fiktion på riktigt”.
– Det är en historia som bygger på alla olika sidor av en påhittad tonårsflicka, Rose, som representerar alla tonårsflickor som är möjliga i den åldern, där du måste fatta stora beslut för att bli äldre. Mellan dialoger, solon, tankar som uttalas högt, observationer, drömmar eller mardrömmar och realistiska scener, skrev vi ett pusselporträtt vars tomrum publiken bjuds in att fylla i själva. Det är en pjäs om att vara en tonårsflicka i dag, om att vara en tonårsflicka i alla tider, om att vara tonåring, om att vara sig själv.
Att den handlar om kön och genus föll sig ganska naturligt, berättar hon.
– Malin var redan djupt involverad i feministiska reflektioner och jag noterade hur könsuppdelad vårt samhälle höll på att bli igen, särskild bland unga. Könsuppdelningen skapar sociala fack eller grupper som samhället placerar var och en av oss i, men definierar de verkligen oss korrekt? Hur fria är vi gentemot modeller för kön? Är det intressant att dela upp samhället i dessa två grupper? Har vi inte mer gemensamt än vi tror?
Karin Serres hoppas att både flickor och pojkar kommer att beröras lika starkt, även om det kan bli på olika sätt.
– Det är viktigt. I denna ålder är relationen mellan din kropp, din hjärna och trycket från samhället lika våldsam för pojkar som för flickor. Det är anledningen till att ensemblen är manlig, för att prata om den känslighet som de delar, även om deras erfarenheter kan vara annorlunda i specifika frågor. Jag hoppas att vi med denna föreställning lyckas dela djupet av genusfrågan som vi har grävt i med publiken. Särskilt dess koppling till den tid då du som tonåring, omgiven av vår galna värld, ensam måste bygga den kvinna du vill bli.
Ashkan Ghods är en av skådespelarna som spelar Rose och de andra kvinnliga karaktärerna och han säger först att det varit en utmaning att gestalta en flicka på scen.
– Det har varit svårt eftersom jag inte är en flicka. Jag måste utgå från mig själv och jag har letat efter feminina drag i mig som person. Men vi har sagt att huvudrollen ska ligga väldigt nära oss själva. Vi har valt att lägga fokus på karaktären Rose och var hon befinner sig i sitt liv.
Sedan konstaterar han att frågorna som tas upp inte är specifika bara för flickor.
– Det handlar om en flicka som saknar en egen identitet. Hon känner sig deprimerad och borttappad i sitt eget liv. Det är allmänmänskliga saker som att hitta sig själva, testa olika livsstil och umgänge. Vi har inte pratat om vad som är typiskt kvinnligt och manligt, utan jobbat mer med mänskliga frågor.
Ashkan Ghods tror att det betyder mycket för föreställningen att det är män som spelar de kvinnliga karaktärerna.
– När vi har pratat i skolor om föreställningen har det varit ”Va? Varför inte bara tre tjejer?” Men när provklasser har tittat på några scener säger de alltid att det inte ens tänker på att det är så det är. Det finns något spännande i att tre killar experimenterar med det. Vi har våra kroppar och våra röster och ska undersöka flickvärlden och Rose. Om någon aldrig har varit på teater, vilket många av ungdomarna inte har, tror jag att det är en väldigt häftig upplevelse att se killar ta på sig kjol och högklackat live.
En reaktion som han särskilt minns var en tjej som sa ”Det här är precis mitt liv just nu”.
– Det har varit vår tanke från början. Vi visar att så här har vissa det, och det är helt okej.
Själv associerar Ashkan Ghods till sin uppväxt, efter att ha kommit till Sverige som åttaåring.
– Jag behövde också hitta min identitet och fasta punkt. Alla genomgår den ångesten – vem ska jag vara, hur ska jag vara – men jag hade det i ett nytt land.
Hans favoritscen handlar om hur Rose upptäcker att hennes bröst växer och att håret blir tjockare på kroppen.
– Hon förstår inte varifrån håren kommer. ”De bara växer av sig själva, fast jag inte vattnar dem,” säger hon. Det är en väldigt vacker text rakt igenom, poetisk. Vi leker mycket med ord.
Arbetet med Rose Rose Rose började med att manusförfattarna under fem år skrev var för sig på sina respektive språk, översatte och läste varandras texter, och skrev vidare. Att jobba med tre språk tycker Karin Serres enbart har varit positivt.
– Sedan vår första publika uppläsning har vi förstått främmande språks rikedom på scen, även om de inte talas av publiken. Då fokuserar du på allt annat som ger mening, som kommer från skådespelarna, vilket utvecklar publikens fokus. Varje språk har sina egna nyanser och säger mycket om sitt samhälles struktur och värderingar. Att använda olika språk gav oss fler olika perspektiv på genusfrågan, eftersom det svenska och det franska samhället skiljer sig åt.
Hon tror att publiken kommer att kunna förstå ändå.
– Vi vädjar till deras förmåga att känna, som inte används tillräckligt ofta, till deras intuition mer än att alltid förstå rationellt. Och vi tror att de kommer att älska att använda den.
Ung scen/öst har haft en särskild flickgrupp av olika kön och åldrar som bland annat diskuterat frågor kring att vara och bli flicka. Texterna har regelbundet lästs upp för publik i samband med workshops för att ta in feedback, minnen, känslor, tankar och improvisationer.
– Vi började ofta med könsuppdelade grupper som vi samlade i slutet. Vi gjorde samma sak med gamla människor på ett äldreboende och deras minnen tenderade att innehålla samma känslor och experiment! Vi tror att det finns en gemensam grund kring frågan om genus/kropp/tonår, oavsett hur gammal publiken är.
Karin Serres säger samma sak om de vuxna karaktärerna i föreställningen.
– Även om de tycks ha glömt den åldern, dess våld, intensitet och spänning, så har de inte det. Ingen gör det, tror jag.
