Möjligheterna för individen att skapa och läsa alternativa medier har aldrig varit större. Hur kommer det sig att de progressiva krafterna i Sverige misslyckas med att utnyttja dess potential? Det frågar veckans debattör, sociologien Addi Svarogic från Linköping.
Vi är vittnen till en revolutionerande utveckling inom medievärlden. Tack vare en mängd interaktiva plattformar kan nyheter sprida sig snabbare än någonsin. Demonstrationer kan planeras med hjälp av ett par slagfärdiga inlägg på Facebook. Påståenden kan bakgrundkontrolleras och tillbakavisas av ivriga redaktörer på Wikipedia. Vittnen till omvälvande händelser behöver inte vänta på att CNN ska intervjua dem i trettio sekunder; de kan lägga upp sina vittnesmål på Youtube och nå tusentals tittare världen över.
Alternativa och oberoende medier har varit bra på att tillvarata möjligheterna i denna utveckling. Aktivismen har till stor del flyttat från gatan till bloggportalerna, vloggarna, poddarna, forumen och andra kanaler. Det vore naivt att påstå att alternativa medier kan tävla med de traditionella medierna i fråga om resurser och inflytande. Men att gräsrotsaktivismen och medborgarjournalistiken ökar exponentiellt råder det ingen tvekan om.
För att hitta historiska paralleller till denna utveckling måste man färdas till 1400-talet, då Johannes Gutenberg utvecklade en boktryckningsteknik som banade väg för massproduktion av böcker och tidskrifter. Tryckt information var inte längre en lyxvara för präster, furstar och den fåtaliga latinkunniga eliten. Medborgaren började läsa, citera obekväma passager ur Bibeln, dissekera grundsanningar och trycka pamfletter. Och ingenting har varit sig likt sedan dess.
I Sverige har vi dock halkat efter vad gäller alternativa medier. Användningen av sociala medier i Sverige har legat i topp de senaste åren. Likaså när det gäller tillgången till bredband, webbinnovation och andra aspekter av internetanvändning. 92 procent av svenska befolkningen har en internetuppkoppling, men begreppet alternativa medier har knappt slagit rot i vår dagliga vokabulär. En sökning på Google ger hårresande resultat. Undantaget Fria Tidningar och ett antal andra hedervärda exempel förefaller det som om alternativa medier har blivit en synonym för främlingsfientlig propaganda och konspirationsteoretiska sammanslutningar.
Denna utveckling är onekligen skrämmande, men inte av den anledning som ofta förekommer i kvällspressen. Det största problemet är nämligen inte att högervridna ytterlighetsfigurer och foliehattar använder webben för att sprida sina budskap. Vare sig man gillar det eller inte är det deras demokratiska rättighet. Det verkligt oroväckande i denna utveckling är att de nästan är de enda som gör det.
Den naturliga frågan som uppstår är varför? Hur kommer det sig att de progressiva krafterna i Sverige är ovilliga att utnyttja den fulla potentialen i denna globala trend? Det bästa sättet att besvara den frågan är att ta en närmare titt på länder där situationen är lite annorlunda.
Vi kan börja med Irland och en föga känd studie som granskade de traditionella tidningarnas nyhetsrapportering kring den irländska regeringens budgetnedskärningar, under perioden 2008–2012. Studien bedrevs vid University College i Dublin och dess resultat är anmärkningsvärda. Trots att två tredjedelar av den irländska befolkningen ansåg att de föreslagna nedskärningarna var för hårda var det endast 12 procent av journalisterna som intog samma linje. De etablerade medierna hade gått emot allmänheten. Följaktligen började ansenliga mängder unga människor engagera sig i alternativa nyhetskällor.
En liknande situation uppstod i USA efter invasionen av Irak, och ännu en gång efter börskraschen 2008. De som hade motsatt sig landets utrikespolitik och de enorma, skattefinansierade räddningspaket som levererades till bankerna kunde inte göra sina röster hörda. Som en reaktion på detta bildades medborgarjournalistiska föreningar och tidningar över hela landet. Enligt den senaste Gallup-undersökningen har andelen amerikaner som litar på de etablerade mediernas nyhetsrapportering sjunkit till 23 procent. En klar vinst för alternativa nyhetskällor.
Grekland är ett annat exempel. I skuldkrisens spår har uppkomsten av alternativa radiostationer, tidningar och bloggportaler ökat exponentiellt. När en journalist från New York Times frågade grundaren av en alternativ radiostation i Aten vad syftet med hans verksamhet var fick hon följande svar: ”Vi vill inte ha lyssnare, vi vill ha medborgare”.
Spanien, Italien, Portugal, listan kan göras lång, men det finns en tydlig röd tråd som binder samman dessa länder. I vart och ett av dem har det nyligen inträffat djupa ekonomiska kriser. Den relativa tryggheten i Sverige kan i viss mån förklara varför utvecklingen av alternativa medier går så långsamt. Men måste det verkligen till en recession av historiska mått för att medborgarna ska bli mer ifrågasättande? Eller kan man börja i andra änden av resonemanget och ponera att recessioner rentav kan förebyggas med hjälp av alternativa medier?
Vissa verklighetspiller bör intas i förebyggande syfte, och ett samhälles immunförsvar står i direkt beroenderelation till mängden välinformerade medborgare. När allt kommer omkring finns det en uppsjö av ämnen som är kraftigt underrapporterade i svensk media. Pratar vi tillräckligt mycket om Fukushima och det faktum att det radioaktiva vattnet just nu är på väg mot amerikanska västkusten? Är den genomsnittlige svensken förtrogen med 3D-skrivare och deras långsiktiga inverkan på konsumentsamhället? Hur många vet vad bitcoin är och varför mängder av engagerade människor försöker utveckla alternativ till FIAT-valutorna?
Alternativa medier handlar om att erbjuda alternativ till invanda mönster som ibland tenderar att leda oss till ruinens brant. Renässansen är ett ofullbordat projekt, och vi har alla en roll att spela.
