Relationsdramat. En snart nästan urgammal litterär genre som ständigt uppdateras i nya upplagor och versioner. Och mer ändå. Kärleksromanen kan vara nyckeln till autofiktionen; ett sätt att komma närmre jaget genom att låta de stora framåtrörelserna ske i det egna, i det inre. Känslorna alltså, framplockade och dissekerade. Ett utsnitt ur samtiden, från Sapfo och Ovidius via Shakespeare till Austen. Från Bergmans undersökningar av det borgerliga samlivet till, nu senast, Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande. För att bara nämna ett par stycken; relationer finns det lika många, och lika olika, som det finns skriv- och läskunniga på planeten. Och förmodligen ännu fler därtill.
Med detta är det inte sagt att den här berättelsen skulle vara tröttsam eller ens särskilt uttjatad, inte alls. Tvärtom. Kärleken är, åtminstone i populärkulturen, en så basal drivkraft att den skulle kunna beskrivas av lika många röster som det finns mänskor. Den är, eller har blivit förpackad som, en individuell känsla som i postpuberteten är så viktig för definitionen av den central- och västeuropeiska personan att den kan sägas vara helt unik i sitt uttryck.
Hon är Viktor Anderssons debut, Modernistas första utgivning 2014 och en kärleksroman. Rätt och slätt, som det kan heta. I den är det Viktor som blivit kär i någon vars kropp har försvunnit. Ja, till och med själva namnet är borta. Han, jag, Viktor försöker ivrigt att rekonstruera henne ur minnet, men kvar finns bara en idé. Och ett personligt pronomen. Han läser ur hennes dagböcker, besöker platser de vistats på tillsammans och irrar runt utan mål för att liksom frammana henne ur gatorna. Men hon dyker inte upp. Hon är kärleken. Som idé, till hälften genomförd. Också när de var tillsammans, det vill säga innan hon reducerats till en namnlös längtan, var hon detta: en gnagande oro inför framtiden (kan vi vara ihop för evigt ..?), en mystisk motsats vars magnetism drar fram svartsjukan ur de mest oskyldiga situationer.
Jag frågar mig vad Hon egentligen är. En representation, ja. En stor idé. Hon riskerar att bli den unge mannens perceptuella motpol. Varken kött, blod eller namn. Bara ren längtan efter något som påminner om de nervösa känslorna som spritter i magen på den som försöker uppfinna sig själv i Den Andres aldrig sinande blickar. Hon är en omväg, förklädd till genväg, till jaget.
Med en ännu välvilligare läsning är Hon kanske Jag, men i så fall måste nog projiceringen upphöra och mynna ut i något annat; allt är möjligt. Om det finns ett problem så är det i själva premissen: avsaknaden av ett namn tenderar att generalisera. För skulle inte boken lika gärna kunna heta Linda, Kerstin eller Anders? Kanske. Eller så finns det en poäng med att göra just kärleken till något nästan allmängiltigt, upphöjt, ja multiplicerat, till religion. En bred kanal för den innersta önskan och, igen, nyckel och mall för det autofiktiva berättandet. Men med alla attribut och egenskaper som bokens Viktor så genomgående tillskriver Henne, blir det ibland svårt att acceptera avsaknaden av detta det kanske mest personliga. Hon finns i Hans huvud. Hon blir det han vill att hon ska vara och existerar som en förlängning av honom trots att hon äger egna viljor, dofter och drömmar.
Det är inget fel på kärleken, den får gärna berättas igen och helst på ännu fler sätt. Viktor Andersson tar med mig tillbaka till gymnasiet, till en period då förälskelsen tog med sig både månen och stjärnorna hem när den gick. Och kanske kommer den läsningen närmre förälskelsens väsen.
Det är lätt att bli charmad av Viktors naiva längtan, av hans frustrerande vilja att minnas för att kunna göra bokslut och gå vidare. Framåt. Som en som lämnar den stora idén om kärleken bakom sig. Kärleken till kärleken. Det kan ju aldrig vara fel. En bra idé är alltid en bra idé, även om genomförandet riskerar att bli en smula komplicerat.
