Vårt samhälle har misslyckats när vi inte ens klarar av att ordna tak över huvudet för människor som av nöd sökt sig hit, skriver veckans debattör.
Nu står glansen rund kring elektriska stjärnor i nästan varje hus och den dagen då en stor stjärna sägs ha strålat över ett stall där en migrantkvinna just fött sitt barn på lite halm på golvet firas. Barnafadern hade gått runt ett bra tag och bett om tak över huvudet, och trots att han hade både pengar på fickan och ett gediget yrkeskunnande, var det visst ingen som ville ta sig an dem. Men till sist träffade han på en värdshusvärd som sa att de kunde få övernatta i hans stall, och jag antar att de tyckte det var bättre än att sova ute under bar himmel.
Den lille parveln som föddes där blev sedermera spådd att bli kung och gjorde en rätt god politisk karriär, där han bland annat förespråkade medmänsklighet, innan han så småningom avrättades av sina politiska motståndare. Hans anhängare har dock lyckats bra med att föra fram historien vilket gör att han än i dag är en ansedd och hyllad ledare och förebild för miljontals människor. (Som ni vet älskar alla framgångsberättelser, där en ensam fattig (man?) lyckas ta sig upp och fram här i livet. Kanske är det därför berättelsen fortfarande berättas och dyrkas än i våra dar, och måhända är det även därför som skolan numera ska sträva efter ”entreprenöriellt lärande”.)
Över 2 000 år har gått sedan dess, men hur långt har entreprenören/ledaren/Messias koncept medmänsklighet nått under denna period? Här uppe i norr har vi varit med om en rätt revolutionerande teknisk utveckling under dessa dryga 2 000 år, men hur står det egentligen till med utvecklingen av medmänskligheten?
För några år sedan hittade jag i soprummet en sagobok av Katarina Taikon, Katitzi, det brinner! heter den. Barnen tyckte den var mycket fascinerande, och själv tyckte jag den var rolig att läsa. Bebisen i boken heter Lennart, precis som min farfar, vilket vi hade himla roligt åt. Det var ofattbart att inse vilken utsatthet romerna levde under för inte så värst länge sedan och boken öppnade upp för samtal om rösträtt, barnaga, rasism och diskriminering. Vi hade svårt att tro att det på riktigt varit så att inte alla barn i Sverige fick gå i skolan, att det var tillåtet att slå barn, och att barnen inte fick bo i ett riktigt hus bara för att de var romer. Men sagan slutade lyckligt och det gjorde ju historien också – romerna fick både rösträtt, skolplikt och samma mänskliga rättigheter som alla andra, mycket tack vare just Katarina Taikon.
För några dagar sedan dök boken upp igen här hemma, och vi läste den på nytt. Men plötsligt var boken inte längre en framgångssaga eller ett historiskt dokument om en vunnen kamp, plötsligt var den en dagsaktuell dokumentär om förnedring, diskriminering, hat och ignorans.
Oavsett om de bränder som härjat EU-migranternas tillfälliga boställen under den senaste tiden varit anlagda eller inte, så talar dessa bränder om för oss att vi är ett samhälle som har misslyckats. Vårt samhälle klarar inte ens av att ordna ett ”stall” åt de människor som av nöd sökt sig hit för att det inte finns någon annan utväg. Ignoransen hos myndigheter och makthavare är total.
I natt lyser stjärnorna över presenningarna där EU-migranter slagit läger. Utanför butiker i alla större städer söker privilegierades blickar andra vägar. Innan namnet ”Lennart” ens kommit i ropet på nytt, tvingas människor återigen bo i provisoriska läger, med ständiga avhysningar och trakasserier. Vilket slut ska vi ge historien den här gången, när ska vi göra allvar av de mänskliga rättigheterna i praktiken – erbjuda bostad och social rättvisa? Vad spelar ”entreprenöriellt lärande” för roll i ett samhälle som inte lyckas förmedla allas lika värde i praktik så väl som i teori? Och vad gör ett vinnande koncept som ”medmänsklighet” för skillnad om det bara är en idé utan strategi?
Barnen som föds under stjärnorna kommer aldrig bli kungar. Sagan om samhällets framgång är bara en illusion.
