Vid förbränningen av avfall bildas aska, men i dag finns inget bra sätt att ta den till vara. En del av den hamnar i Norge på ön Langöya i Oslofjorden.
År 2012 exporterades 65 800 ton aska, i princip allt till Norge, enligt siffror från Statistiska centralbyrån. Där används den för att fylla igen ett gammalt kalkbrott på ön Langöya.
Vid all förbränning, oavsett bränsle, bildas askor. I Sverige är det ungefär 1,5 miljon ton aska på ett år. Merparten bildas på botten av pannan, resten uppe i skorstenen. Bottenaskan används ofta till utfyllnadsmaterial. Den senare kallas flygaska och vid förbränning av avfall är den ofta förorenad med tungmetaller och salter. Det är då den skickas till Norge.
– Askorna är en del av vårt energisystem, men vad vi ska göra med dem diskuteras sällan utan de sopas under mattan, säger Bo Lind, ställföreträdande generaldirektör på Statens geotekniska institut.
I flera forskningsprojekt har de testat olika användningsområden för askor och det har visat sig att många har unika egenskaper och vissa lämpar sig bra i vägmaterial. Flygaska kan till exempel ge god hållfasthet till vägar. Provvägar har byggts med både flygaska och bottenaska, bland annat en utanför Umeå och en i Sundsvallstrakten.
Mätningar har inte visat att vägarna skulle skada miljön utan de har fungerat bra. Men när det gäller flygaska från avfallsförbränning är den ofta mer förorenad.
– Den är mer problematisk men även den måste vi lära oss att hantera. Vi kan tvätta den och återvinna vissa ämnen därur för att sluta kretsloppet.
Den största delen av Sveriges energiaskor används i dag till att täcka igen gamla deponier. Men det arbetet börjar nå sitt slut. Även kalkbrottet på Langöya beräknas vara igenfyllt om mindre än 10 år.
– Vad gör vi då om vi inte har lärt oss att använda askorna? säger Bo Lind.
