Nyligen avslutades en två månader lång hungerstrejk utanför Migrationsverkets lokaler i Gävle. Protesten utfördes av åtta personer från Albanien, som alla sökt asyl i Sverige. Gruppens juridiska ombud Charlotta Lagnander tycker att Migrationsverket måste börja tänka om.
Få personer från Albanien får uppehållstillstånd i Sverige. Det menar asylrättsjuristen Charlotta Lagnander, som företräder de åtta personer som hungerstrejkat utanför Migrationsverket i Gävle.
– Jag har haft ganska många klienter från Albanien och ingen av dem har blivit beviljade uppehållstillstånd.
Enligt Migrationsverkets statistik har omkring 5 200 personer från Albanien sökt asyl i Sverige de senaste tio åren och av dem har omkring 400 blivit beviljade uppehållstillstånd. För att få uppehållstillstånd i Sverige krävs det att personen inte kan få skydd i hemlandet och att personen är utsatt för hot. Charlotta Lagnander menar att Migrationsverket har valt synsättet att Albanien är ett demokratiskt land med antagen lagstiftning och myndigheter som fungerar. Därför anser myndigheten att om en person är utsatt för hot eller kriminalitet bör man vända sig till hemlandets myndigheter.
– Där har jag och Migrationsverket väldigt olika syn. Jag delar mina klienters uppfattning om att det finns stora brister i det bräckliga demokratiska bygget i Albanien att myndigheterna inte fungerar ännu, säger Charlotta Lagnander.
De åtta personer som hungerstrejkat i Gävle har alla sökt asyl i Sverige. Var och en har personliga asylskäl men en gemensam nämnare är blodshämnden, som är ett gammalt hedersrelaterat straff och har sitt ursprung i en medeltida regelsamling som kallas kanun. Sedan början på 1990-talet, efter kommunismens fall, har de gamla reglerna börjat komma tillbaka i bland annat Albanien.
– Kanun har tillämpats länge i Albanien och en ny lagstiftning innebär inte att blodshämnden försvinner. Därför kan man inte som Migrationsverket hänvisa människor till Albaniens myndigheter. Det är en viktig och intressant principiell diskussion som Migrationsverket borde ta i något sammanhang, säger Charlotta Lagnander.
En av de personer som hungerstrejkade är Silvana. Hon kom till Sverige för att det var ett europeiskt land som låg långt från Albanien. Och hon hade hört att Sverige var ett humanitärt land.
– Migrationsverket begår ett misstag när de skickar tillbaka oss. Och det är vi som får betala priset för deras misstag. Vi blir dödade om vi återvänder, säger Silvana.
Hon berättar att traditionerna med blodshämnd bara blir vanligare i Albanien och att allt fler människor dödas varje år. På pappret har landet tagit avstånd från blodshämnden, men Silvana menar att i praktiken görs ingenting av politiker eller myndigheter. Silvana berättar att alla i gruppen som hungerstrejkade rent fysiskt är ok. Några har problem med sina magar och en del har synsvårigheter. Men att det är svårt att befinna sig i ett land där de inte kan språket eller vet vad de ska ta sig till.
– Att lämna mitt hemland innebär en förlust för mig. Jag förlorar de människor jag känner, det är där mitt modersmål talas och det är där jag hade mitt arbete. Men jag kan inte åka tillbaka. Och eventuellt får jag inte stanna här. Det är som att vara i helvetet, säger Silvana.
Gruppens framtid är oviss. De som deltog i hungerstrejken har kommit till Sverige vid olika tillfällen och befinner sig i olika stadier i asylprocessen. För några är deras respektive ärende inte färdigprövat av Migrationsverket, en del har överklagat sina ärenden till Migrationsdomstolen och några i gruppen har sina ärenden i sista instansen som är Migrationsöverdomstolen. Vissa personer i gruppen har fått avslag hela vägen och där arbetar nu asylrättsjuristen med att begära ny prövning av fallen, då nya omständigheter kommit fram. Hungerstrejken har inte påverkat deras enskilda situationer och Silvana känner uppgivenhet och besvikelse.
– Vi är inte säkra i vårt hemland och vi är inte säkra här. En del av oss kommer med största säkerhet att bli hemskickade snart. Migrationsverket måste börja se oss som individer och inte bara som statistik och de måste börja ta mer ansvar för sina beslut. Sverige är inte det humanitära land jag hörde talas om, avslutar Silvana.
