Kultur kan vara en form av aktivism och hjälpa till att synliggöra Sveriges nationella minoriteter. Och just nu pågår en kamp om vilka som ska synas och höras. Det var några av slutsatserna under seminariet Kulturaktivism bland nationella minoriteter och urfolk på Mänskliga rättighetsdagarna i Umeå den 15 november.
– Jag tror att det är oerhört viktigt att sätta ord på de smärtsamma erfarenheter som alla minoriteter och urfolk har. Och jag tror att konst är ett bra sätt att göra det. Vi kan inte sopa det som hänt under mattan, för det har påverkat oss så mycket.
Det säger Mona Mörtlund, poet, dramatiker och författare och panelens representant för den nationella minoriteten tornedalingar. Hon har bland annat skrivit föreställningen När vinterns stjärnor lyser här, som LFT tidigare skrivit om och som handlar om hur statens försvenskningspolitik har påverkat tornedalingar och samer.
– Den har väckt mycket reaktioner. Många känner inte till saker som skallmätningarna och förbudet att tala samiska i skolan. Det behövs mer kunskap om hur staten har behandlat sina minoriteter.
Bland de andra kulturarbetarna i panelen fanns representanter för romer, resandefolk, sverigefinnar och samer. De fick frågor från samtalsledaren journalisten och författaren Lawen Mohtadi om hur mycket respektive nationell minoritet syns i kulturen, vad kultur har betytt för gruppen och hur stereotypa bilder kunde motverkas.
Mona Mörtlund berättar att ungefär 70 böcker har getts ut på meänkieli (tornedalska) och att det även har gjorts en del film och teater på språket. Tornedalen har dessutom en stark vistradition.
– Kulturen har varit jätteviktig för att återerövra språket och självkänslan. Vi kände oss så osynliga och som om vi inte fanns riktigt. Att erkännas som en nationell minoritet har betytt kolossalt mycket.
Mirelle Gyllenbäck är bland annat med i föreningen Internationella romska filmfestivalen, vars mål är att synliggör romers liv och berättelser.
– Bilden av romer i media är ofta väldigt fördomsfull och stereotyp. Romska projekt och evenemang får inte samma status och gehör som någon utanför gruppen skulle få. Det är synd, för bara den egna gruppen kan äga sin historia.
Britt-Inger Lundqvist, etnolog och styrelseledamot i resandeföreningen Rung, säger att andra romska grupper är bättre än resandefolket på att synas och ta plats.
– Vi som är resandefolk har varit väldigt dåliga på att organisera oss, men vi har börjat nu. Den historiska bakgrunden är att vi har varit ett gömt folk.
När de svenska myndigheterna omhändertog vissa gruppers barn och genomförde tvångssteriliseringar under 1930- och 1940-talen, var resandefolket särskilt utsatta, säger Britt-Inger Lundqvist.
– Vi gick under jord för att överleva. Många resande säger fortfarande att vi inte ska tala om vilka vi är, för då kommer de. Det sitter så djupt rotat.
Vanja Hermele är genusvetare, författare och journalist och har forskat mycket kring förhållandet mellan kulturpolitik och kulturinstitutioner.
– De statliga kulturinstitutionernas främsta uppdrag är alltid kvalitet. Sist på listan kommer jämställdhet och mångfald. I mina utredningar ser jag att hela kulturområdet präglas av en ovilja till förändring.
Ett av problemen är att kulturinstitutionerna generellt lider av bristande självinsikt.
– Mångfalden är redan här och har varit det under lång tid. Frågan är när majoritetssamhället ska inse det och börja att spegla tiden som vi faktiskt lever i. Kulturinstitutionerna har en självbild av att de är i framkant och gärna ifrågasätter sanningar. Men i själva verket ställs inga kritiska frågor.
Britt-Inger Lundqvist säger att frågan om att synliggöra de nationella minoriteterna är ett strukturellt problem.
– Minoriteterna måste in i verksamheterna och driva våra frågor.
Kulturproducenten och aktivisten Lina Puranen lyfter fram senare års succéer som filmen Ingen riktig finne och böcker av författare som Susanna Alakoski.
– Jag tycker att kännedomen om sverigefinnar har ökat jättemycket de senaste åren och det har skett en boom inom gruppen, som har fått nya ansikten. Det finns en törst efter de här historierna, inte bara från minoriteten.
Numera finns en finskspråkig verksamhet vid flera av museerna i Stockholm, som Fria Tidningar rapporterat om.
– Vi måste våga tränga oss in i etablerade kulturinstitutioner mer och säga vad vi vill göra. Jag tror kanske att många törstar efter representanter från minoriteter.
Ett problem som Lina Puranen ser är att mycket som görs när det gäller minoritetskultur är enstaka evenemang och projekt, snarare än att arbetet integreras i ordinarie verksamhet.
– Idealet är att de inslagen skulle finnas utan att det behöver poängteras.
Den samiska skådespelaren Anna Åsdell menar att många samiska kulturarbetare i dag har ett aktivistiskt perspektiv, främst när det gäller frågan om gruvetableringar i Sápmi.
– Det kommer ur en desperation. Gruvetableringen äter upp vårt område och tar sönder vår kultur. Om det etableras så många gruvor som det finns planer på så försvinner vi.
Hon påpekar att det inte är någon slump att många har liten kunskap om de nationella minoriteterna.
– Den svenska staten har jobbat aktivt för att hemlighålla sin historia.
Vanja Hermele instämmer.
– Det här är en maktfråga och det är därför det är så viktigt att kämpa. De som har makten gynnas av att inte se att vi har en mångfald. Då blir det naturligt och inte upprörande att bara en liten minoritet representerar oss alla. Men jag tycker mig se att det pågår en kamp i det offentliga samtalet om vilka som har möjlighet att tala. Det är inte bestämt än, utan den kampen pågår.
