Radikal folkbildning är ett sätt att riva murar, i samhället och mellan människor. Den 18 december är det den internationella migrationsdagen, men kampen behöver pågå varje dag, skriver föreningen Den resande skolan.
För ganska precis ett år sedan attackerade nazister en antirasistisk manifestation i Kärrtorp. En manifestation som var en protest mot ökad nazistisk aktivitet i området. Rasistiskt klotter hade blivit vardag, nazister hade använt den lokala idrottsplatsen för kampsportsträning och flera människor hade blivit misshandlade.
Det organiserade, fysiska våldet följer med den rasistiska våg som sköljer över Europa. Det drabbar personer som inte passar in i den rasistiska världsbilden såväl som människor som engagerar sig i kampen mot rasism.
I skuggan av detta våld förekommer även ett mindre organiserat fysiskt våld. De som utsätts är ofta hemlösa EU-migranter som tigger för sitt levebröd på våra gator. EU-migranter har fått sina bilar sönderslagna, sina tältläger uppeldade och många har vittnat om hur de dagligen tvingas utstå spottloskor och rasistiska hån.
Det fysiska våldet är dock bara toppen av ett isberg av ett strukturellt våld vars icke-fysiska natur lätt osynliggör dess förekomst. En rasistisk struktur medför ett misstänkliggörande utifrån en rasprofilerad uppdelning. Detta innebär ett förtryck och en begränsning av rasifierade personers liv där till exempel id-kontroller plötsligt kan ses som en legitim handling. När misstänkliggjorda stoppas medan andra ges fri rörlighet får det strukturella våldet synlig form. Så även vid uppförande av murar och gränser.
Enligt UNHCR, FN:s flyktingorgan, har det i år dött över 3 400 personer som över Medelhavet försökt fly till ett stängt Europa. Förra årets skeppsbrott utanför Lampedusa i Italien, då över 300 människor dog, var bara en tragedi i mängden av dödsfall som sker i brist på lagliga vägar in i Europa. Situationen i södra Europa är inte ett isolerat skeende. Det är till lika stor del ett resultat av den politik som förs här. Dödsfall längs med Europas gränser är följden av avhumanisering av flyende människor. När de talas om i volymer. När man stänger gränser och bygger murar. När man fåfängt tror att det går att hindra människors rörlighet. Färre kommer inte att försöka. Färre kommer bara att lyckas, ju högre murar vi bygger.
Vi ser givetvis allvarligt på att ett rasistiskt parti tagit stor plats i Sveriges riksdag. Det riskerar att orsaka fruktansvärda svallvågor som kommer att drabba flyktingar och rasifierade personer hårt. Men vi låter oss inte luras att tro att lösningarna på problemen enbart finns på en valsedel. Vi vet att det är tidigare regeringar – både röda och blåa – som utvecklat den migrationspolitik som råder idag och det är de, inte SD, som är ansvariga för massdeportationer, Reva, polistrakasserier och apatiska barn.
Den 18 december är det den internationella migrationsdagen. Det är en dag då migrationsfrågor kan lyftas upp och uppmärksammas.
Men precis som valdagen är detta bara en dag bland många andra. Vi kan göra motstånd och vi kan göra skillnad alla årets dagar, och det behövs. Behovet av ekonomiska resurser och engagerade människor är stort i asylrörelsen liksom i den antirasistiska rörelsen.
Att arbeta för rätten till asyl, för utsuddandet av gränser och rivandet av murar – det är ett viktigt antirasistiskt arbete.
Trots de påtagliga valframgångarna för rasister och det våld som följer i dess spår – såväl i Sverige som i övriga Europa – har motståndet varit aktivt, folkligt och tagit många former.
Med attacken i Kärrtorp som startskott följde en vår och sommar fylld av antirasistisk kamp. Tusentals har deltagit i demonstrationer som reaktion på de nazistiska attackerna i Kärrtorp såväl som Malmö. Och tusentals har deltagit i motdemonstrationer vid det ändlösa antalet torgmöten som rasistiska partier arrangerat under valåret.
Men framför allt har det varit ett år då antirasism har tagit plats i den politiska debatten på ett helt nytt sätt. Nya röster har höjts och tagit plats, berättelser med viktiga perspektiv har lyfts och erfarenheter som tidigare tystats har spridits. Detta har varit en viktig del i en ny våg av kunskapsspridning som varit ett viktigt antirasistiskt, bildande bidrag.
För att vår kamp ska bli framgångsrik krävs det att vi bildar oss. Vi i föreningen Den resande skolan bedriver en radikal och offensiv folkbildning med målet att förse deltagare på våra kurser med kunskap och verktyg att bemöta den organiserade rasismen samt att synliggöra de strukturella, rasistiska tendenser som genomsyrar vårt samhälle – och därmed också oss själva. För oss är folkbildning inte enbart ett vapen i kampen mot rasism, utan också en viktig nyckel till fortsatt engagemang efter en avslutad kurs.
Radikal folkbildning är ett sätt att riva murar, i samhället och mellan människor. Att skapa ett forum för detta är vårt bidrag till det stora projektet vi alla står inför – att riva de strukturella och fysiska murar som förtrycker och begränsar människor.
DRS är en av huvudorganisationerna bakom Färnebo folkhögskola. Föreningen bedriver folkbildning och arrangerar kurser i samarbete med skolan. I höst startar kursen Riv alla murar, en resande kurs till Europas gränser med tema antirasism och asylrätt.
