Det är hedervärt att Elsa Laulas historia nu berättas på scen och frågorna är lika aktuella i dag.
Elsa Laula – kvinnan som sprängde gränser börjar med en analogi. Skådespelaren Cecilia Persson berättar om en nybyggare som kommer till Sápmi och ber om lov att odla korn och potatis på marken. Han får klartecken och ju längre tiden går, desto mer börjar han att bre ut sig – på renskötselns bekostnad. Till sist kommer länsman och jagar upp samer och renar i fjällen.
– Snart var alla döda och jag och min familj fick ta tiggarstaven fatt.
Det är alltså stora frågor som lyfts i föreställningen som utgår ifrån berättelsen om Elsa Laula. Den samiska aktivisten och renskötaren levde ett innehållsrikt liv och var mycket viktig för den samiska kampen i början av 1900-talet. Inte minst var hon drivande när samernas första kongress arrangerades den 6 februari 1917, numera samernas nationaldag. Därför är det hedersvärt att Åarjelhsaemien Teatere (Sydsamisk Teater) och Nord Trondelag Teater berättar hennes historia på scen. Och därför är det förståeligt att de har velat få med så mycket information som möjligt. Men det är inte helt lyckat ur ett konstnärligt perspektiv.
Vi möter Elsa Laula i slutet av hennes liv. Genom återblickar hör vi om hennes utbildning till barnmorska i Stockholm, hennes politiska karriär, äktenskapet med Tomas Renberg, de många barnen, varav flera dog i ung ålder, och om renskötseln. De olika trådarna ger dynamik åt föreställningen, liksom växlingarna mellan första och tredje person, samtal och monologer, sång och musik. Cecilia Persson är oerhört skicklig när hon härmar olika personers tal, språk och dialekter – från samiska till den snabba gälla rikssvenska som gestaltar radiosändningar från tiden. Känsloläget varierar också, från sorgen över ett förlorat barn, till igenkännande skratt åt okunniga stockholmare, till de elaka påhopp som Elsa Laula tvingades att utstå från meningsmotståndare och medier.
Det är mycket som kläms in på 75 minuter och det betyder att händelserna och tankarna flimrar förbi i snabb takt. En del av det som händer på scen sker så flyktigt att det blir obegripligt. Föreställningen hade vunnit på att istället fördjupa några av de trådar och skeenden som gestaltas. Då hade jag nog blivit mer berörd och fått en större förståelse för det som skildras.
Det som däremot framträder med all önskvärd tydlighet är att frågorna om samers rättigheter är precis lika aktuella i dag. Det starka slutet betonar detta med ett brandtal till de unga om att fortsätta kampen för samers rätt till jorden.
