Name of the next song är spretig men balanserad med oväntade inslag som gör att tiden går snabbt.
Name of the next song inleds med att musikern BJNilsen tar plats längst fram i hörnet av scenen med sin dator och mixerbord. Under hela föreställningen skapar han sedan kollage av toner och inspelade ljud som fågelkvitter, slammer och porlande vatten. Musiken skapar olika miljöer för de olika delarna av föreställningen. Resultatet är både vackert och stämningsfullt utan att ta fokus från dansen.
Det är ett spretigt verk, men på ett bra sätt – asymmetriskt men samtidigt balanserat. Tre av dansarna är män i vardagliga kläder, en är kvinna i guld. Den första kvarten består av ett långt solo. Därefter följer partier för två, tre och fyra dansare, ofta i form av korta tablåer. Ibland belyses scenen bara ett fåtal sekunder, för att visa dansarnas stillastående poser. Under huvuddelen av föreställningen används endast rök och diverse enkla ljussättningar i det avskalade scenrummet. Men mot slutet projiceras plötsligt ett dramatiskt mönster av vita linjer, som minner om halmstrån eller is, på golvet. En dansare kastar vitt pulver omkring sig och de sista rörelserna ackompanjeras av fallande snö längst fram på scen. Dessa inslag är oväntade och svåra att förstå, men effekten är mycket vacker.
Dansarnas rörelser är typiska för samtidsdansen. Det är inte mycket som sticker ut eller känns annorlunda, men det är behagligt att se på. Det som dröjer sig kvar mest hos mig är några tillfällen då en dansare skapar plats för en annan, genom att göra sina händer beredda för ett huvud som snart ska komma på plats, eller låta uppstickande fötter vara redo att möta en rygg redan innan dess rörelse är avslutad. Det är fint att se dansarna vänta in varandra.
I ett publiksamtal efter föreställningen berättar Örjan Andersson hur han ser på koreografi – ”verket måste handla om något”. Jag har tyvärr ingen aning vad Name of the next song handlade om, men det kändes i alla fall bra. Och föreställningens 60 minuter gick oerhört snabbt.
