Jag skulle vilja säga att den här skivan är en typisk 3+ av 5. Inte alls dum, men inte heller riktigt minnesvärd. Gävlebaserade Ismael gör bitvis vacker och driven indierock på svenska – precis som så många före dem. Tankarna går till artister som Kent och Thåström, artister som också har något allvarligt att säga.
Låtarna är genomarbetade och samtliga har ett melankoliskt drag. Sångaren David Berjlund har en fin och stabil röst och musikerna gör ett gediget arbete även om ackordvalen ibland är lite aviga.
Ismael har gjort helt rätt som inleder med Fjärrvärme, skivans starkaste spår, ett krautinspirerat bygge som de lyckas hålla intressant i över sex minuter. Bäst blir det när Ismael hittar bra gitarr- och basriff och målar upp konkreta och annorlunda bilder – ”det luktar lösningsmedel över hela stan, vi lossnar från varann” (Vintergatan), ”jag ska vara lätt så tunna isen håller till land” (Den röda vägen hem), ”det smakar salt, det smakar gammal gråt” (Stjärnan du var).
Oftast handlar texterna om kärlek men även om social utsatthet – ”jag snubblar fram bland vinnarna, i skuggan stryker någon förbi här” (Vittnena) och om miljö- och resursfrågor – ”vi skulle borra olja ur din kropp, om den bara fanns, till höger och till vänster stulet land” (Atlas). Några gånger är dock gränsen till klyschorna hårfin.
Sammanfattningsvis är det här musik som ibland tar sig själv på lite för stort allvar. Ska en göra något så anspråksfullt, och som så många andra redan gjort, måste det vara riktigt bra eller nyskapande, annars blir det lätt lite platt. Ismael är inte långt ifrån men det fungerar inte fullt ut. Det är en bra skiva med en del höjdpunkter. Men jag tror att de kan bättre.
