Myndigheter som Försäkringskassan, socialtjänsten och familjerätten saknar kompetens för att hantera ekonomiskt våld. Den bilden framkommer i en ny bok baserad på intervjuer med utsatta kvinnor, samt i ett banbrytande forskningsprojekt. Men den kommande statliga utredningen om våld i nära relationer presenterar inga specifika åtgärder.
På pappret står det att barnen bor växelvis hos båda föräldrarna, men i praktiken bor barnet bara hos mamma. Den förälder där barnet bor kräver inget underhåll ”för att det är lugnast så”. Mannen gömmer undan pengar och saker vid bodelning. Han vägrar att säga att han har flyttat vilket gör att kvinnan inte kan få ut något bostadsbidrag.
De fyra exemplen är hämtade ur boken Att köpa sin frihet, nyligen utgiven av organisationen Sveriges makalösa föräldrar.
Boken bygger bland annat på djupintervjuer med tio separerade kvinnor som alla levt i relationer med män och fått barn. I vissa fall har det ekonomiska våldet varit en del av den våldsamma relationen förutom psykisk och fysisk misshandel. I andra fall har maktutövningen och kontrollen över kvinnan skett just genom ekonomin. I intervjuerna framkommer att utsattheten för ekonomiskt förtyck inte tar slut när äktenskapet eller samboskapet gör det. I vissa fall blir effekterna ännu större efteråt.
– Det finns liten förståelse hos Försäkringskassan och socialtjänsten för hur det ekonomiska våldet ser ut och vad det får för konsekvenser, säger Sophia Lövgren, författare till Att köpa sin frihet och generalsekreterare för Sveriges makalösa föräldrar.
Sedan 2006 har antalet vårdnadstvister i Sverige ökat med 60 procent. Minst 8 500 barn varje år är med om att deras föräldrar tar vårdnadsfrågan till domstol.
På Uppsala universitet pågår ett av de första mer genomgående forskningsprojekten som fokuserar på ekonomiskt maktförtryck inom familjer. Elisabet Näsman, professor i sociologi, leder forskningen och har gått igenom aktuella domstolsprotokoll kring tvister gällande vårdnad, umgänge och boende. Hon har även granskat fall då ena föräldern överklagat ett beslut om ekonomiskt bistånd. Inom forskningsprojektet görs också intervjuer med utsatta kvinnor.
Det ekonomiska våldet som Elisabet Näsman påträffat kan se ut på olika sätt.
– I vissa situationer är det ett par som lever ihop där mannen sätter sprätt på kvinnans pengar.
Det kan också vara så att kvinnan förvägras ett kontokort, insyn i mannens ekonomi, inte får arbeta eller inte får tillgång till sina pengar som hon tjänat in. Andra exempel visar på situationer då kvinnan tvingats till att ta lån åt mannen.
I många fall är det ekonomiska förtrycket bara en liten del av den våldsamma relationen där det även förekommer fysisk, psykiskt och sexuellt våld.
I samband med separationer återspeglas och återupprepas ofta mannens kontroll över kvinnans ekonomi.
– I rättsprocesser rörande bodelning, underhåll och umgänge ser jag att de här problemen förekommer, säger Elisabet Näsman.
I dag bygger lagstiftningen på att föräldrarna ska samarbeta. Att inte göra det kan vara grund för en domstol att döma ut enskild vårdnad.
– Det är inte rimligt att den som utsätts för hot och våld av sin partner behandlas som en likvärdig part och förväntas samarbeta med förövaren, säger Sophia Lövgren.
Vart tionde barn som har rätt till underhållstöd får det inte för att boföräldern inte kräver det, visar en rapport från Försäkringskassan 2011. Där citeras en kvinna som säger ”Efter hot gick jag med på att inte ta något underhåll de första fyra–fem åren. Han är en elak prick. Jag hade inget som helst underhåll vare sig från honom eller Försäkringskassan för han hotade mig med det ena och det andra”.
Elisabet Näsman berättar om en kvinna som hon intervjuat och som aldrig fick underhållet från den andra föräldern i tid utan alltid en vecka sent. Hon hade varit utsatt för fysiskt våld och ville därför inte ha med mannen att göra och strida för sin sak. Men på grund av det kunde hon aldrig betala hyran i tid.
– Hennes hyresvärd var i det här fallet förstående och accepterade det. Men det går ju inte att räkna med, säger Elisabet Näsman.
Sophia Lövgren menar att lagstiftning och praxis måste förändras så att utsatta grupper får hjälp istället för att misstänkliggöras och ses som krångliga.
– I dag finns det exempel på en attityd hos handläggare och socialsekreterare att mamman ska ta hand om pappan för att han har det så svårt, säger Sophia Lövgren.
Det behövs också ett mycket större förebyggande arbete hos berörda myndigheter samt mer kunskap om ekonomiskt våld i nära relationer och en större genusmedvetenhet hos myndighetspersonal.
– För att stoppa mäns våld mot kvinnor måste det bli ett slut på rättsystemets tolerans för detta. Men kvinnans ekonomiska underordning måste också förebyggas, säger Sophia Lövgren.
Också Elisabet Näsman anser att systemet behöver ses över. Det kan handla om bristfälliga utredningar vid ekonomiskt bistånd, där mer än föräldrarnas ekonomi behöver utredas, menar hon. Eller vid indrivningar av underhåll då det i dag läggs för stort ansvar på föräldrarna själva att lösa situationen.
– Nu möjliggör rättsystemets praxis och riktlinjer från Försäkringskassan och socialtjänsten att pappans trakasserier av mamman kan fortsätta, säger Elisabet Näsman.
I slutet av juni kommer en statlig utredning att läggas fram av den nationella samordnaren mot våld i nära relationer. På grund av tidsbrist avböjer samordnaren en intervju med Landets Fria men utredningens kommunikationsansvarige Andreas Fahlén skriver i ett mejl att de inte kommer att lägga fram några förslag som i detalj berör ekonomiskt våld.
”Däremot har vi förslag som syftar till att ge ökat stöd till personer som utsatts för våld. Inom ramen för ett sådant ökat stöd borde det finnas möjligheter i större utsträckning hjälpa våldsutsatta även med den här typen av problem”, skriver Andreas Fahlén.
Utredningens erfarenheter visar att det är vanligt förekommande att en våldsam partner eller före detta försätter den andra i ekonomisk knipa, saboterar umgänge med gemensamma barn och liknande. Men att det ofta rör sig om handlingar som inte är direkt straffbara. Samtidigt har socialtjänsten ett långtgående ansvar att stödja brottsutsatta och ett ansvar för att stödja personer i frågor som rör deras ekonomiska förhållanden. Vad det innebär i detalj är dock svårt att ange, konstaterar Andreas Fahlén.
