Hur reagerar vi om det plötsligt marscherar rakade män genom vårt bostadsområde ackompanjerade av sina egna Hitlerhälsningar? Vad gör vi om barnen inte längre vågar gå ut och leka av rädslan för nynazister? Om detta skriver veckans debattör, Robert Nilsson, boende på Herrhagen och kandidat för FI till kommunfullmäktige i Nyköping.
Jag bor i Nyköping, i Södermanland. I Herrhagen – en stadsdel som har näst flest utrikes födda i hela kommunen.
Jag är vit och cis-man. Flyttade hit för sex år sedan. Det var inte så mycket på grund av att jag attraherades av området. Tvärtom. Nyköpingsbornas uppfattning om Herrhagen är på sina håll minst sagt avog – ”ett problemtyngt bostadsområde med en massa invandrare”.
Jag flyttade hit för att jag vid tidpunkten var ensamstående med barn boendes växelvis som i sin tur bodde med sina andra boendeföräldrar i samma stadsdel: Arnö.
Jag ville komma närmre barnen, men mitt civilstånd och ekonomi som ensamstående gjorde att jag inte hade möjlighet att köpa en bostadsrätt eller småhus på den ”svenska, finare” sidan av Arnö.
Herrhagen var ett nödvändigt ont. En temporär lösning.
Men jag kom att trivas. Mina fördomar kom – som många gånger förr – på skam. Ordentligt på skam. Här ränner ungarna runt i horder, jagandes varandra, busandes och skrattandes. Kurragömma. Fotboll. Precis som jag minns min barndoms gårdar i en tid då tv-spel var två streck och en boll.
Nya bekantskaper som stiftas. Först trevande nyfiket, med den där reserverade distansen som barn brukar ha då de betraktar de andra obekanta barnens lekar och göromål på försiktigt och väl tilltaget avstånd. För att sedan, som från ingenstans börja leka med varandra, som om en osynlig kerub – barnlekens gudom – blåste bort rädslan och osäkerheten.
Barnskratt som bekymmerslöst stiger mot den sorglösa sommarkvällens himmel. Barnskratt som skickar den gränslösa bekymmerslöshetens budskap för att väcka nattrymdens stjärnor inför den stundande natten.
Molnen som ruvar och nästan ser ut att se efter barnen som springer runt där nere mellan husen och de prunkande skogsdungarna. Med ett tålamod som bara moln kan ha. Skyddsänglar och barnvakter av kondenserat vatten. Vita och fluffiga som farfarsfarfarskägg.
Runt gårdarna reser sig huskropparna som för att skydda oskuldsfullheten som fyller luften och ljuset i barnasinnena.
Men häromdagen kom mörkret.
Det var som när fåglarnas kvitter tystnar inför ett annalkande oväder vars förebud syns som svarta moln i horisonten. Barnens skratt tystnade.
I helgen avhölls Kuggnäsfestivalen. Historiskt sett har festivalen varit en festival där band från vit makt-scenen har uppträtt. Detta har lockat nazister och rasister från hela Sverige, ja, från andra delar av Europa.
Häromdagen skulle dottern till en väns vän bege sig ut för att leka. Hennes skratt skulle eka mellan huskropparna och väcka de slumrande stjärnorna. Men hon vågade sig inte ut.
Flickan är i den där åldern då barn så smått börjar erövra den ibland smärtsamma insikten om att det finns människor som vill ont. I det här fallet att det finns människor som inte vill att hon och hennes föräldrar ska vara här – i Sverige.
Kuggnäsfestivalen ligger i ett skogsområde utanför Arnö. För att ta sig dit måste man färdas via Arnö och på vägen längs med Herrhagen. Det går också skogsvägar som mynnar ut i Herrhagen, vilka man kan ta om man som fotgängare vill gena och gå den kortare vägen.
Det var en sådan väg som ett gäng ”mäktiga vikingar” – män med rakade huvuden, hängslen, kängor och spindelnätstatuerade armbågar – valde att marschera på under det att de skrek: ”Sieg heil, Sieg heil, Sieg heil!”
Hatet vitglödgade deras ögonvitor. Halsens senor spända som bågsträngar. Blodröda i ansiktet. Saliv som sprutade ur munnen. Högerarmar som gjorde bestämda taktfasta Hitlerhälsningar.
Och en ensam liten flicka som inte vågade sig ut. En flicka med frågor. Och en mor med svar som inte rår på att ändra människans förmåga att göra ont.
Till er – ”mäktiga vikingar” och ”ariska män” som tror er ha någon sorts bördsrätt att skräna och skrämma barn till att stanna inomhus: Om ni tror att jag stillasittande kommer att tillåta att ni skrämmer Herrhagens barn, mina kvarters söner och döttrar till tystnad, så har ni fel.
Så till nästa år – till nästa Kuggnäsfestival – vill jag bara säga, som ett citat från Gandalf, trollkarlen som har förmågan att se storheten hos de små: You shall not pass!
