Världens lyckligaste kycklingar är politisk teater när den är som bäst, skriver tidningens recensent.
”Hej! Jag heter Monika och jag är kycklinguppfödare. Det är lika kul att gå till jobbet varje dag. För mig är det en självklarhet att föda upp sunda och friska kycklingar som dessutom är lättlagade och nyttiga. Kanske är de världens lyckligaste kycklingar. Vi ses på bloggen!”
Händelseförloppet i Världens lyckligaste kycklingar sätts igång av ett samtal mitt i natten, då Svensk fågels vd Anna-Maria Balti ringer kycklinguppfödaren Monika för att be henne att börja blogga.
– Jag vill att folk ska förstå hur lyckliga dina kycklingar är – och hur lycklig du är.
Monika blir smickrad av vd:ns uppmärksamhet men när hon och hennes man Peter får ett oväntat tillskott i familjen eskalerar händelserna snabbt. Till slut måste hon välja mellan vd:n och maken, karriären och familjen, pengarna och moralen.
Föreställningen använder både ljud och musik till stark effekt. Medan publiken går in i salongen sätts tonen med käck oompa-oompamusik, kryddad med djurläten från får, höns, hästar och hundar. Sedan släcks lampan och pjäsen inleds med vad som låter som utdrag ur ett tv-reportage inifrån ett slakteri. I bakgrunden hörs slammer medan en röst berättar om hur kycklingarna hanteras. ”Maskinen känner inte skillnad mellan en levande och en död kyckling.” ”De hänger intill varandra. Eftersom de är flockdjur håller de sig lugnare då.” ”Du ser den roterande klingan – den skär av halsvenen. De ska helst vara levande när de avblodas, annars blir det blod i köttet och det är ju inte så trevligt”. Och så vidare.
Kanske kan detta inslag upplevas som övertydligt, men jag tycker inte det. Så här ser verkligheten ut och det är bra att koppla den till det som händer på scen redan från början. Dessutom är det effektfullt att låta oss skapa våra egna bilder i huvudet utifrån det vi hör.
När lampan tänds återgår vi till det käcka och absurda i form av scenografin, som består av en soffa, köksinredning och en säng och där allt är gult. Från fjärrkontrollen och telefonen, till tangentbordet som Monika använder för att skriva sin blogg. Mitt på scenen finns ett fönster in till kycklingstallet, ett fiffigt sätt att bokstavligen ge en inblick i kycklingindustrins hjärta. Det ger också en dynamik åt föreställningen och möjligheten att kontrastera det som händer på olika platser mot varandra.
I en nyckelscen får Monika en pepp-talk från vd:n efter en kommentar på bloggen om att hennes gårdskyckling snarare borde kallas ”Auschwitz-kyckling”. Vd:n menar att det bästa sättet att bemöta djurrättsaktivister är med fakta. Detta gestaltas med att Monika använder kampsportstekniker samt sitt tangentbord mot svartklädda, maskerade personer samtidigt som hon uttalar argument som ”världens starkaste djuromsorgsprogram”.
Scenen är bara ett exempel på hur rapp, rolig och annorlunda, tankeväckande och oförutsägbar Världens lyckligaste kycklingar är. Det finns egentligen inga överflödiga scener och manuset är dynamiskt med effektfulla kontraster. Pjäsen driver inte bara med svensk kycklingindustri utan även med stad kontra land, Stockholm kontra Skåne och inte minst med traditionella könsroller. Många stereotyper ställs på ända och de tre skådespelarna gör alla starka prestationer på olika sätt. Mest minnesvärd är kanske Anna-Lena Efvermans utmärkta gestaltning av sin manliga rollfigur med hjälp av kroppsspråk och röstläge.
Ämnesvalet är udda och handlingen är galen men det är både konsekvent och professionellt genomfört. Politisk teater när den är som bäst. Det är både skruvat och kul, men en hel del fakta och argument har smugits in. Kanske är föreställningen allra roligast för djurrättsaktivister – och personer de vill övertyga – men jag kan varmt rekommendera den till alla som vill se något roligt och annorlunda och som är beredda att utmana sitt tänkande.
