Hur kan en vara en feministisk konstnär och aktivist när de feministiska frågorna anses marginella? Vem får vara människa på vems villkor? Hur kan konst uttrycka försoning mellan människa och naturen? Det är några frågor som lyfts i utställningen Gender heart i Boden.
Den 8 november invigdes Galleri Systers utställning Gender heart, Genushjärta, på Bodens konstcentrum Havremagasinet. Konstnärerna som visas kommer från Sverige, Indien, Colombia, USA, Filippinerna/Danmark och Tyskland. De problematiserar relationerna mellan arter, natur, kön, sexualitet och medvetenhet.
Den estniska konstnären, forskaren och aktivisten Dagmar Kase medverkade med två programpunkter under invigningen. En var ett samtal kring strategier för att lyfta feministiska frågor. En vanlig åsikt i Estland, precis som i Sverige, är att samhället redan är jämställt.
– Jag tycker att det är absurt att jag konstant tvingas att bevisa att feminism behövs och att vi inte befinner oss i en post-feministisk era. Förra året sa en estländsk politiker att feministiska frågor är ett problem som har importerats från Väst. Det är som ett gräl utan slut. Jag skulle älska att kunna säga att feminismen inte längre behövs, men tyvärr gör den det.
I sådana lägen försöker Dagmar Kase att ta ställning och hålla sig lugn och rationell. Mer allmänt tycker hon att det är viktigt att överbrygga klyftor i olika samhällsfrågor.
– Akademiker och aktivister behöver inte bli ett, men det är viktigt att samarbeta. Och att inte bara rikta sig till en välutbildad publik, utan att prata med människor på gatan och ta upp det som är viktigt för dem. Det är väldigt viktigt att ge röst åt människor eller grupper som har tystats eller inte hörs.
Hon betonar också behovet av icke-våld som strategi.
– Ibland kan jag förstå varför våld dyker upp men det här bör inte lösas med våld – oavsett om det handlar om en protest eller om hårda ord.
Det aktivistiska perspektivet genomsyrar i princip allt hon gör.
– För mig handlar aktivism inte bara om att protestera på gatan. Den har många andra dimensioner, exempelvis att ställa ut på ett galleri där ingen tidigare visat konst med en feministisk agenda.
Dagmar Kase vill gärna använda konsten som ett aktivistiskt verktyg.
– Jag har hört att konst inte bör användas som ett verktyg för social förändring eller innehålla sociala budskap men jag håller inte med alls. Jag tror att kultur kan vara ett väldigt kraftfullt verktyg för att bekräfta eller förändra, till exempel när det gäller förebilder.
Hon skriver även opinionsartiklar och/eller intervjuer om feminism, mänskliga rättigheter, miljöfrågor och veganism.
– Det är mycket jobb och jag är i princip alltid engagerad. Det är väldigt svårt att sluta när så många saker återstår att göra. Men det är viktigt att ta hand om sig själv som aktivist. Som någon sa är en död aktivist inte längre en aktivist.
Med allt hon gör hoppas ge inspiration och motivation, göra folk mer medvetna och främja hållbarhet. Och hon skiljer inte mellan sin konst och sin aktivism.
– Jag har alltid ett veganskt och feministiskt perspektiv och är aktivist 24 timmar om dygnet. Allting hänger ihop. Oavsett om det handlar om konst eller aktivism är det viktigt att ställa svåra frågor och att engagera människor. Jag skriver inte opinionsartiklar eller skapar verk till en utställning bara för mig själv eller för dem som stödjer mig, publiken måste vara bredare än så.
Hon berättar att det tog tid för henne att ”komma ut” som feminist och vegan.
– Nu måste jag vara beredd på att attackeras, även av feminister. För mig handlar feminism inte bara om mänskliga rättigheter utan också om djurrätt och naturens rättigheter. Ingen av dessa aspekter kan eller bör särskiljas, men för många är det inte naturligt att kombinera frågorna. Långt ifrån alla inom hbtqi-gemenskapen är feminister, vegetarianer eller veganer.
Nyligen presenterade Dagmar Kase och kollegan Kadri Aavik en studie vid Tallinns första konferens om djurrätt. De hade intervjuat 16 estländska feminister om sin syn på sambandet mellan feminism och djurrätt. Att de intervjuade varken var vegetarianer eller kopplade ihop frågorna var väntat, säger Dagmar Kase, men hon ville sätta fokus på vilka skäl de hade.
– Många sa att det var onaturligt att inte äta djur, eftersom människan alltid har gjort det. Det är ju teoretiskt väldigt intressant, för om frågan istället hade handlat om feminism skulle de inte ha använt ett sådant resonemang.
Rapporten har ännu inte publicerats men Finlands djurrättsorganisation har bett om att få lägga upp den på sin sajt.
– Mottagandet från estländska feminister har varit ljummet hittills, men vi hoppas på en mer fruktbar dialog framöver. I Estland ses veganism främst som en hälsofråga och inte som en fråga om förtryck. Och vegansk feminism talas det inte om över huvud taget. Jag och min kollega vill förändra detta genom kritisk intervention, säger Dagmar Kase.
