I Elin Lundgrens performanceverk Back in Baby’s Arms sminkades 110 kvinnor för att se misshandlade ut. Sedan ställde de sig på led i centrala Umeå. En del av projektet var ett seminarium den 3 juni kring hur konstnärliga metoder kan inspirera och utmana mansrollen.
Den 3 maj genomfördes verket i Umeå. Varje kvinna sminkades med unika ”skador” – brännmärken, slag, rivmärken, huggsår, stryptag, skärsår. Sedan stod de stilla och tysta på led i 30 minuter.
– De skulle ha blicken långt bort. Inte stå som offer och inte skämmas för att de stod där, säger Elin Lundgren, konstnär samt även konstnärlig ledare på Lilith Performance Studio i Malmö.
För många av kvinnorna som deltog blir det ett minne för livet och det blev en hel del tårar under dagen.
– Det var helt enormt, som ett väckelsemöte.
En del av kvinnorna som deltog hade själva erfarenheter av våld i nära relationer.
– Det här blev startskottet för att sluta skämmas och våga ta plats. Jag tycker att det är helt otroligt modigt att söka sig till detta frivilligt, säger Elin Lundgren.
Även publikens reaktioner blev starka.
– När kvinnorna kom blev det helt tyst på gågatan. Folk stod och tittade i fem–tio minuter innan de vågade börja gå mellan dem.
Två av kommentarerna från betraktare blev Elin Lundgren särskilt nöjd med. Båda var från män i 50-årsåldern.
– Den ena sa ”Men åh, ni bara står där i vägen, och så är ni misshandlade också”. Det störde hans vanliga lördag. Då kände jag att jag hade lyckats med mitt verk. Den andra sa till sin fru, ”Titta, det här är konst när det är som bäst”. Jag tycker att det ramar in dagen väldigt fint.
Första gången Back in Baby’s Arms genomfördes var i Malmö år 2008, och nu är en film på gång som dokumenterar verket i Umeå. Men Elin Lundgren tror inte att performancen ska visas fler gånger. Dels för att det tar mycket tid, energi och resurser att genomföra, dels för att hon inte vill bli för starkt förknippad med det här verket, och dels för att hon känner att hon uppnått det hon ville och nu vill satsa på annat.
– Men jag hoppas att jag har inspirerat andra att diskutera det här vidare. Inget annat av Lilith Perfomance Studios verk har fått så stor uppmärksamhet och så många ringar på vattnet som det här. Man ser verkligen konstens potential, hur konst och kultur kan förändra och hur viktigt det är – på samma sätt som det är livsviktigt att kunna demonstrera.
Forskaren Gudrun Norberg deltog både under performanceverket och seminariet.
– Performancedagen var ett enormt minne. Jag skulle gärna göra det igen, sa hon.
Hon betonade fördelarna med att använda konsten för att lyfta fram frågor kring våld i nära relationer, framför allt för att gå från en teoretisk förståelse till att verkligen leva sig in i situationen. Bland annat berättade hon om ett projekt då anställda inom rättsväsendet fick ta del av en iscensättning av människohandel, från rekrytering till rättsfall. Då kunde publiken också diskutera iscensättningen utifrån varandras yrkesroller.
En annan deltagare i seminariet, Theresa Eriksson, dramapedagog på Unghästen vid Västerbottensteatern i Skellefteå, menade att bland det viktigaste är att överhuvudtaget synliggöra frågan.
– Det finns en oerhörd skuld och skam kring våld i hemmet. Genom att ta upp frågorna i klassrummet visar vi att det finns andra, du är inte ensam. Vi lyfter på locket så att man inte skäms eller tar på sig skuld.
Elin Lundgren höll med, och berättade om när Back in Baby’s Arms visades i Malmö. Då höll en del föräldrar för ögon och öron på sina barn.
– Då lär man barnen att det här är farligt. Vi måste prata om sådant som är svårt, annars leder det till skuld och skam.
Back in Baby’s Arms är producerat av Konstfrämjandet i Västerbotten. Seminariet under Festival Normal – Unlimited! var del två av projektet och arrangerades av Konstfrämjandet i Västerbotten i samarbete med festivalen.
