Genusnormer sitter i kroppen. Personer av olika kön rör sig ofta olika och det är dessutom kroppen som drabbas hårdast av våld och övergrepp. Därför har organisationen Utmana utvecklat en metod för att omsätta jämställdhet i rörelse.
Trots att kunskaper om hur kropp och genus hör ihop har funnits länge, ligger fokus för mycket jämställdhetsarbete fortfarande på diskussioner, åsikter och tankar, istället för på rörelse. Det vill Annica Styrke och Karin Wiklund ändra på. De menar att det är genom att använda våra kroppar som vi kan ändra perspektiv och strukturer och lära oss nya sätt att bete oss. Därför startade de Utmana och började att arrangera workshops kring genus och rörelse, både för skolklasser och vuxna.
– Vi ville sätta ord på kunskaper om kroppen och ge verktyg som man inte får tillgång till om man inte har dansat. Det är viktigt att förstå kroppen men det pratas inte om den på det sättet. Olika kroppar värderas på olika sätt. Vi har blivit förvånade över att inte fler har uppmärksammat detta, säger Annica Styrke.
Utmana börjar sina workshops med att gå igenom genusteorier, fast på lite olika sätt för barn och för vuxna. För vuxna demonstrerar de bland annat jämförelsen i Iris Marion Youngs klassiska bok Att kasta tjejkast från 1990, mellan hur femåriga pojkar och flickor kastar en boll. Medan flickorna i studien endast använde armen från armbågen och nedåt, satte pojkarna hela sin kroppsstyrka bakom kastet.
Teorin är att pojkar och män har en subjektsfunktion. De använder hela sin kropp, interagerar med hela rummet och har handlingsutrymme. Flickor och kvinnor kan ha den här funktionen, men har ofta mer av en objektsfunktion. De blir så att säga placerade i rummet, och andra handlar med, på, kring eller åt dem, istället för att de själva får och kan agera.
Enligt Utmana har små barn samma anatomiska möjligheter, men ju äldre vi blir, desto mer ökar skillnaderna mellan könen. En förklaring kan vara att vuxna behandlar flickors kroppar som sköra, medan pojkar förväntas tåla mer. Detta påverkar i sin tur könens kroppsuppfattning. Flickor och kvinnor använder generellt en mindre del både av rummet och av sin kropp. De har också liten tilltro till sin egen kropp.
Men lösningen är enligt Karin Wiklund och Annica Styrke inte att flickor och kvinnor ska få ett mer stereotypt manligt sätt att använda kroppen. Maskulinitetsnormens negativa sidor är nämligen bland annat att vara kontrollerande, att objektifiera andra och att utsätta sig själv och andra för risker. Istället förespråkar de en tredje väg, där flickor och pojkar delar på utrymmet på samma villkor. Under workshopparna får både flickor och pojkar öva på att ge och ta plats, leda och följa efter och respektera varandras gränser. Detta görs genom olika fysiska övningar.
I en övning delas deltagarna upp i par. Den ena blundar medan den andra först leder den och sedan låter den gå runt ensam, men hela tiden skyddar den från att gå in i väggar eller andra deltagare. I en annan övning ska en person alltid röra sig på golvet, en annan i medelhöjd och en tredje stående. Alla får byta roll när de vill men då ska en annan person gå in och ta över den nivån. Och i en tredje övning ska deltagarna välja två andra personer i rummet som de hela tiden ska forma en liksidig triangel med. Det gäller att fortsätta att röra sig för att hålla triangeln.
Ett syfte med workshopparna är att deltagarna ska få prova på olika sätt att röra sig och agera. Ett annat är att ge praktiska, fysiska kunskaper i jämställdhet och inte bara teoretiska.
– Jag tänker att det är bra att manifestera saker med kroppen för att ta till sig kunskap. Det gäller egentligen allt lärande, säger Karin Wiklund.
Samtidigt gäller det omvända, att sätta ord på fysiska upplevelser för att kunna reflektera kring dem.
– Det finns kunskaper och olika sätt att ha tillgång till sin kropp som alla borde ha. Det vi tänker påverkar vår kropp, säger Annica Styrke.
