Elisabeta Caldarar är en av dem som har tvingats att lämna sina barn i Rumänien för att söka försörjning i Umeå. Helst av allt vill hon ha ett riktigt hem så att hon kan återförenas med barnen och de kan gå i skolan här.
På OKQ8:s parkering mellan Ålidhem och Tomtebo i Umeå står ett tiotal husvagnar uppställda. Linda Lundqvist och Gini Mohlin fyller på husvagnarnas gasoltankar och delar ut gamla mobiltelefoner, sim-kort och batterier. Många av familjerna här har barn kvar i Rumänien.
– De försöker att ringa barnen någon minut varje kväll för att höra att de är okej, säger Gini Mohlin.
– Det är därför det är så viktigt med telefoner. Det är en omänsklig situation att vara ifrån sina barn, säger Linda Lundqvist.
Hon berättar att flesta av vagnarna är från Pingstkyrkan, men att en del har köpt sina egna.
– Macken ger dem vatten och låter dem låna dusch och toalett sedan de kom hit i våras. Innan bodde de i dungen, i tält och plastskjul, säger Gini Mohlin.
Vi knackar på hos Elisabeta Caldarar och blir ombedda att stiga in i husvagnen. Båda gasolbrännarna är igång för värmens skull men jag och Linda behåller jackorna på. Vi får varsin mugg med starkt pulverkaffe och slår oss ner vid bordet till vänster om ingången. På andra sidan dörren börjar Elisabeta Caldarar att skära paprikor vid spisen.
Hon har just slutat jobba för dagen, med att tigga utanför Coop i Ersboda, och har inte riktigt tid att bli intervjuad. Men hon går med på att prata samtidigt som hon lagar kvällsmat. Gini Mohlin översätter mina frågor till grekiska men Elisabeta Caldarar förstår en del av de svenska orden och svarar på några av frågorna på svenska.
Varför kom ni hit?
– För att vi inte har arbete i Rumänien. Vi har ingenting. Det finns inget socialt skydd, ingen mat. I skolan är bara de fyra första åren gratis.
Vad hoppades ni få för liv i Sverige innan ni kom hit?
– Vi vill ha ett normalt, bra liv där vi får jobba och har ett hem. Det liv vi hade var inget liv.
Hur tycker du att det har blivit sedan ni kom hit?
– Inte jättebra. Jag kan gå ut och sitta i tio timmar varje dag för 250–300 kronor, är det ett bra liv? Jag har en son i Rumänien som heter Viktor. Han är 18 och har epilepsi. Jag måste skicka pengar varje vecka för att han ska få medicin.
Vad borde samhället göra för er?
– Det hjälp vi vill ha är ett hem. Om vi fick hjälp skulle vi inte behöva gå ner till stan och tigga. Om vi har ett hem kan barnen komma hit och gå i skolan, men så länge vi bor så här kan de inte komma hit.
Hur hoppas du att det ska bli i framtiden?
– Det finns inget att göra i Rumänien, jag vill bo här.
Vad vill du säga till våra läsare?
– Jag är jättenöjd med människor i Sverige, de är jättebra. De flesta är inte rasister. I Rumänien är det otroligt rasistiskt mot romer.
– Elisabeta brukar säga att fattigdomen måste sluta med henne. Det är därför det är så viktigt med utbildning för det är vägen ut ur fattigdomen, säger Linda Lundqvist.
– Hon har sagt att hon vill att barnen ska kunna få utbildning och jobb längre fram. Hennes åttaåriga son Nicholas, som bor i Rumänien, är bäst i sin klass och trivs jättebra i skolan. Men när han har gjort sina fyra första år kommer de att vilja ha pengar för skolan, resor och mat. Det hon vill är att han ska kunna fortsätta att gå i skolan, säger Gini Mohlin.
