Novaja Gazeta är en av få regimkritiska tidningar i Ryssland. Trots att reportrar har mördats och att ekonomin är skakig ger tidningen inte upp, skriver medborgarjournalisten Lars Lönnberg.
Tidningen är känd över hela världen, men huserar i ruffiga lokaler i en gammal kontorsbyggnad på en bakgata i centrala Moskva. I entrén till redaktionen finns en liten utställning med prylar och priser från tidningens historia. Några av de första datorerna som användes av tidningen finns där. De skänktes till tidningen av Sovjetunionens tidigare president Michail Gorbatjov. Datorerna är inköpta med prispengarna från fredspriset Gorbatjov fick år 1990.
President Vladimir Putin har ofta kritiserat tidningen och försökt stänga den, men inte lyckats. Att han inte har ”lyckats” kan bero på att han inte ser tidningen som något reellt hot mot sin maktposition. Det kan också vara så att Putin ser Novaja Gazeta som sitt tryck- och yttrandefrihetsalibi, något att visa upp när omvärlden ställer krav på demokrati och fri press i landet. I vilket fall som helst har tidningen lyckats hålla sig vid liv under alla dessa år, och firar i år 20-årsjubileum. Sorgligt nog har tidningens reportrar inte alltid lyckats hållas vid liv.
Lördagen den 7 oktober 2006 mördades Anna Politkovskaja i trappuppgången utanför sin lägenhet. Anna skrev mycket om Tjetjenien, gjorde otaliga resor dit och skrev om ryska arméns övergrepp på civilbefolkningen. Politkovskaja är inte den ende. Människorättsaktivisten Natalya Estemirova jobbade tillsammans med Anna, och gick samma öde till möte i juli 2009. Redaktören Dimitrij Muratov var förtvivlad och uppgiven och såg ingen annat alternativ än att lägga ner tidningen. Tidningens reportrar kunde ju inte utföra sitt arbete utan fara för sina liv. Muratov ville inte se fler av sina medarbetare mördade. Men, tidningen fortsatte trots allt och ges i dag ut tre dagar i veckan med en upplaga på ca 90 000 exemplar per utgivningstillfälle. 85 650 under sommaren, som räknas som lågsäsong.
Nadezhda Prusenkova, tidningens talelskvinna, berättar att tidningen blev aktiebolag år 2006 och ägs idag till 10 procent av Michail Gorbatjov, 39 procent av affärsmannen och miljonären Alexander Lebedev och resterande 51 procent ägs av de som jobbar på tidningen. Den delen är inte delbar, det vill säga ingen kan sälja sin andel till någon annan.
Jag bläddrar igenom 24 sidor text, och hittar en (1) annons. Konstaterar dock snabbt att det inte är något ”vanligt” företag. Annonsen är från den regimkritiska radiostationen Echo Moskvy. Företagen är rädda för problem med myndigheterna om de annonserar i tidningen. Den måste därför förlita sig på sina ägare som får stötta med pengar.
Tidningen funderar på andra finansieringsalternativ. Möjlighet för allmänheten att ge bidrag via Paypal har övervägts, kanske upprätta något slags insamlingsfond. Men det är tveksamt om det är tillräckligt. Nadezhda Prusenkova nämner både Navalnys och RosUsnik Bolotnajas insamlingsfonder som bra, fungerande exempel. RosUsnik samlar in pengar till advokatkostnaderna för de som sitter häktade och riskerar fängelse för att de var på Bolotnajatorget under de stora demonstrationerna i maj förra året. På den sajten kan man ge ekonomiskt bidrag med några enkla klick via Paypal eller Yandex money.
Men problemen med tidningens ekonomi fortsätter och har i år tagit en ny vändning. Affärsmannen och delägaren av tidningen Alexander Lebedev är under utredning och har fått sina tillgångar frysta, vilket innebär ett stort ekonomiskt avbrott för tidningen. Lebedev står åtalad för huliganism efter att ha slagit till investeraren och byggherren Sergey Polonskij i ett tv-program i september 2011. Polonskij var under åren 2004-2011 ägare och högste chef för byggföretaget Mirax Group, som bland annat byggde det enorma affärskomplexet Moskva-Citi. Sergey Polinskij hann säga några få ord om Lebedev och Moskva-Citi innan han blev ”bryskt avbruten” av Lebedev i tv-studion.
När det är dags för mig att gå, visar Prusenkova ett rum som håller på att förberedas och inredas till tv-studio. Trots det besvärliga läget på många fronter, är det uppenbart att tidningen inte har gett upp. Det finns framåtanda och idéer om hur tidningen ska leva vidare och utvecklas. Det bådar gott för framtiden.
