Att sticka fred går naturligtvis inte – eller? Cirkus Cirkörs föreställning Knitting peace handlar om att göra det omöjliga möjligt och om hur strävan och längtan i sig skapar mening. I veckan påbörjar föreställningen en riksturné i Uppsala.
Scenen fylls av garn, trådar, trassel, nystan och stickning i alla möjliga former och storlekar. De medverkande går på linor, fastnar i stora trassel, spelar på trådar, hänger i linor och stickar stora teckningar tillsammans.
– Vi undersöker allt som går att göra med trådar, garn och cirkusartister, säger Cirkus Cirkörs konstnärliga ledare Tilde Björfors.
Även musiken bygger på nystan och garn, med stränginstrument och samplade ljud som loopas.
Knitting peace är en föreställning som ställer frågor – till de medverkande, till omvärlden och till publiken. Däremot levererar den inga direkta svar.
– Jag vill inte skriva någon på näsan, det är väldigt viktigt för mig. Men mycket av det som vi har fått som reaktioner hittills är att många har blivit existentiellt berörda. De tolkar in hela livet i trasslet och trådarna, och det är så vi har jobbat. Hela livet och samhällets problem finns i trådarna, även om vi har jobbat väldigt abstrakt.
I processen med att skapa Knitting peace knöts flera trådar ihop parallellt i Tilde Björfors huvud. Hon höll just på att avsluta ett långt forskningsprojekt och ville börja på ett tomt blad, genom att göra något helt vitt. Hon höll på att jobba med Alex Weibel Weibel, en av artisterna som nu ingår i föreställningen, med att prova gränserna för hur en lina kan fungera rent praktiskt. Går det att hissa upp sig själv i linan samtidigt som man går på den? Tilde Björfors son lärde sig att sticka i skolan och blev helt begeistrad. Fanns det ett genusperspektiv i att hon blev så berörd över att just en pojke började att sticka? Hon började att söka på nätet efter information om stickning och upptäckte en hel värld full av gerillastickning, aktioner och stickrörelser. Alla i bekantskapskretsen var plötsligt med i en stickgrupp, eller kände någon som var det. Och så träffade hon Aino Ihanainen, som jobbade med att sticka med kroppen, och plötsligt fanns allt hon sett i sitt huvud framför henne.
– Jag hade hittat hem!
Samtidigt som hon letade efter formerna för Knitting peace, letade hon också efter en fråga att utforska. Cirkus Cirkör turnerar ofta i flera år med sina föreställningar så det är viktigt för Tilde Björfors att jobba med frågor som är värda allt engagemang och energi under lång tid.
– Det måste handla om något som verkligen är viktigt, och det brukar koka ner till meningen med livet, säger hon och skrattar.
I ovan nämnda forskningsprojekt deltog bland andra hjärnforskare, psykologer, religionsvetare och filosofer och de menade att det som skapar mening i livet är strävan. Ganska snabbt efter att man har uppnått det som man längtade efter, sätter man oftast upp ett nytt mål. Utan något att sträva efter, kan livet förlora sin mening.
– Jag blev provocerad av det där. Ska meningen vara att sträva?
Sedan insåg hon att många cirkusartister jobbar med just detta, genom att sträva efter att göra det omöjliga möjligt.
– Jag tänkte att det mest omöjliga i livet måste vara att sticka fred.
Men temat har väckt oväntade reaktioner. Tilde Björfors berättar att det har raljerats en del kring tanken på att sticka fred när föreställningen har omnämnts. Då hör genast förolämpade, stickande människor av sig och säger att man visst kan sticka fred. Redan under researcharbetet hittade hon också grupper som på olika sätt ägnar sig åt detta.
Det finns en grupp kvinnor som stickar utanför FN-skrapan i New York, och ett nätverk av palestinska kvinnor och män som stickar för israeliska barn och vice versa. Under spelperioden i Göteborg visade en grupp, som säljer sina stickningar till förmån för mikrolån till kvinnor, upp sina alster i foajén.
Och en aspekt av föreställningen är ett stickupprop, där stickande människor i hela världen har ombetts att skicka in sina fredsalster. Enda kravet är att färgen ska vara vit.
– Det är häftigt. Folk har börjat att skicka in sina fredsstickningar utan att veta hur vi ska använda dem. De vill bara vara med och sticka fred.
Bland annat tog en elev upp uppropet på sin skola, och nu går gemensamma stickningar runt mellan klassrummen, lärrarrummet och föräldrarna. Medan eleverna, personalen och föräldrarna stickar pratar de om frågor kring fred, strävan och mening.
– Det är ett slags förlängning av föreställningen som vi inte har kontroll över. Det är häftigt!
På Cirkus Cirkörs hemsida står det att målet med stickningarna från uppropet och föreställningen är att sticka runt hela jorden – 40 075 kilometer. Men exakt hur stickningarna ska användas är inte bestämt. Än så länge visas alstren upp på scen och i foajén i samband med föreställningarna.
– Det finns massor med idéer om vad som skulle kunna ske med dem i slutänden, men jag vill nästan inte säga mer för det är roligt när det kommer idéer från andra.
Det finns en annan tanke bakom att inte ha ett uttalat syfte med stickningarna, en tanke som hör ihop med konstens värde.
– Varför åker vi inte till ett krigsdrabbat land eller sätter in pengar till någon organisation istället för att göra en föreställning om stickning? Men också det är en strävan. Varje gång frågan ställs händer något med en. Det finns en diskussion om nyttovärdet med konst men kanske finns mer värde än vi anar.
Just nycirkus som form passar Tilde Björfors perfekt, säger hon.
– Det är en väldigt krävande form om man vill vara nyskapande, mycket är riskfyllt och på liv och död.
Det gör att alla inblandade måste tänka utanför ramarna i det de gör, från kostym till scenografi. En imponerande ljussättning fungerar inte om någon av lamporna lyser rakt i ögonen på lindansaren.
– Det krävs en annan form av samarbete. Det är krångligare men roligare.
Samtidigt finns många likheter med olika hantverk eftersom nycirkus kräver mycket konkret arbete och planering för att uppnå resultat.
– För att kunna flyga måste du göra så här och så här. Det är nog väldigt frustrerande för många men för mig är det inspirerande att ha den blandningen. Man kan spränga rummet men man måste jobba väldigt ihärdigt och konkret för att nå dit.
Hon uppskattar också att cirkusen är relativt ny som konstform, vilket gör den ganska fri.
– Till skillnad från teatern, som jag kommer ifrån, har cirkusen inte 100 oskrivna regler för vad man kan göra, vad som har gjorts eller vilken genre det är. Man kan jobba från en frikonst-, teater- eller danskontext eller blanda fritt. Det kan vara svårt för recensenter att hänga med men det är ofta spännande för publiken att uppleva.
Tilde Björfors tycker också om att skapa tillsammans och jobbar gärna med människor av olika nationaliteter.
– För mig är cirkus gränsöverskridande på alla plan.
