Segerruset efter Ojnareskogens räddning har lagt sig. Förra året blev tungt med utspårade klimatförhandlingar i Warszawa och gruvexploatering på hemmaplan. Men Alva Snis Sigtryggsson är ändå hoppfull. Om än något nervös över framtiden.
Sommaren 2012 befann sig Alva Snis Sigtryggsson med Fältbiologerna på Gotland. Det var Almedalsveckan och samtidigt väntades avgörandet från Mark- och miljööverdomstolen i frågan om Nordkalk skulle få börja bryta kalk i Ojnareskogen.
– Jag minns den natten när domen hade kommit. Vi hade ordnat en demo på dagen för att protestera. Senare satt vi och diskuterade vad vi skulle göra och det åskade fruktansvärt mycket och det kändes väldigt ödesdigert.
Vad som sedan hände är väl känt. Fältbiologerna tog initiativ till ett protestläger för att rädda Ojnareskogen från att bli ett kalkbrott. Lägret som från början var tänkt att vara runt en vecka långt blev kvar ända tills i mitten av oktober. Då kom Högsta domstolens besked om att Nordkalk inte skulle få avverka förrän ärendet hade prövats i domstolen. Innan dess hade aktivisterna lyckats stoppa avverkningsmaskinerna som i flera månader varit på väg att hugga ned skogen. Alva Snis Sigtryggsson var på plats hela tiden från juli till oktober, förutom en dryg vecka på sommaren.
Vad var det som fick dig att känna så starkt för just den här frågan?
– Från början visste jag inte så mycket, utan då var det mer en symbolfråga. Att det generellt är väldigt dåligt med sådan exploatering. Men ju mer jag satte mig in i hur rättsprocessen gått till och vilka följder ett kalkbrott skulle få, desto sjukare kändes det och genom att vistas så länge i skogen fick jag också en personlig koppling.
Nu ska hela rättsprocessen kring Nordkalks ansökan om ett nytt kalkbrott göras om och ska upp i mark- och miljödomstolen i Visby i mars.
– Frågan är inte klar än och det känns så klart läskigt.
För sitt engagemang i kampen för Ojnareskogen utnämndes Alva Snis Sigtryggsson till årets miljöhjälte 2012 av Världsnaturfonden. Ett pris som vanligtvis delas ut av kungen men som den här gången vägrade göra det eftersom aktivisterna i Ojnareskogen använt sig av civil olydnad.
– Det var en ganska töntig historia, men på ett sätt bra eftersom det gjorde att själva frågan fick mer uppmärksamhet.
På senare tid har Alva Snis Sigtryggsson haft sitt fokus långt bort från Gotlands skogar. Istället har FN:s klimatförhandlingar tagit mycket tid och energi. I slutet av november på Cop 19 i Warszawa lämnade miljörörelsen i protest mötet under parollen ”polluters talk – we walk”.
– Det känns som att luften håller på att gå ur det. Det finns ingen kraft i förhandlingarna och de kommer aldrig ner till roten av problemet. Men jag har inte sett klimatrörelsen så arg sedan Köpenhamnsmötet och det är positivt på ett sätt.
Vilken är problemets rot?
– De ekonomiska strukturerna och hur vår välfärd är uppbyggd på ohållbara källor. Klimatförhandlingarna är ytterligare en fråga som befäster vilka länder som har makten över andra. De som har makten över kol och olja kan göra vad de vill.
Lösningen är egentligen redan utstakad, enligt Alva Snis Sigtryggson. Rika länder måste markant minska sina utsläpp och ge pengar till fattiga länder så att de också kan göra det. Men rika länder måste också bidra med rena förlåt-pengar för utsläpp som bidragit till att områden som Maldiverna väntas hamna helt under vatten. Problemet är att det som borde göras inte görs.
– Jag tror att vi genomgående behöver mer lagar som förbjuder och hårdbeskattar det som är dåligt. Hittills har vi sett alldeles för mycket subventioner i tron på att marknaden ska ta fram lösningar. Men vi har inte tid att vänta längre.