Motsättningarna kring kalkbrytning i Ojnareskogen har synliggjort djupa klyftor på Gotland. Länsteatern turnerar just nu med en föreställning om konflikten. – Jag fick varningar om att vi skulle hålla oss borta ifrån ämnet, men det är viktigt att teater väcker reaktioner tycker jag, säger teaterchefen Thomas Sundström.
Den 25 september hade revyn Oj, nar det blir svårt premiär i Othem och under hösten besöker den ett 30-tal bygdegårdar på hela ön. Det är teaterchefen på Länsteatern på Gotland Thomas Sundström som står för både manus och regi. Han säger att föreställningen inte är någon renodlad revy. Snarare kombinerar den det satiriska och dramatiska i två akter om den splittring i en familj som kalkbrytningen ger upphov till.
– Människor som har jobbat med sten hela livet kan känna sig trampade på när de känner att folk i princip skriker ”stenarbetare gå hem!” Och de som värnar om naturen kan känna sig trampade på när de får höra saker som ”vi måste värna jobben, ni är bara flummiga”. Det blir snabbt skyttegravar. Föreställningen handlar om den sprickan och de motsättningarna.
Men konflikten gäller inte bara Ojnareskogen. Thomas Sundström menar till exempel att frågor som kustnära bostäder och vindkraftverk ger upphov till liknande motsättningar.
– Det handlar mycket om ”vi och de”. Sådana frågor delar Gotland i två delar – de som vill och de som inte vill, landsbygd och stad, fattig och rik… Ska vi värna miljön eller jobben?
Föreställningen marknadsförs som ”en revy om ett hål i marken och en spricka på en ö”.
– Det är en konflikt mellan människor som känner sig marginaliserade på båda sidorna. Det finns en stolthet hos en del av den gotländska befolkningen om att vi inte bara lever av turism utan att vi bryter något som utgör en del av världshandeln. Man kan inte undervärdera den känslan.
Både den som arbetat hela sitt liv i stenindustrin och den som är kritisk till den svenska gruvnäringen ska kunna känna igen sig. Teaterchefen har inspirerats av sydafrikansk teater, som ofta använder pjäser som ett sätt att lösa konflikter.
– Jag hoppas kunna bidra med förståelse, och en känsla av att vi kanske kan hitta en väg att ta oss ur motsättningarna. Jag tror att de flesta är överens om att det är sorgligt att Gotland har hamnat i den här konflikten.
– Jag tycker inte att konstens uppgift är att komma med fakta, utan att öppna nya vägar i vårt sätt att se på oss själva och varandra. Konst, musik och teater kan fylla rum som inte fakta kan fylla. Det är därför man sjunger på begravningar. När man sagt allt som finns att säga, finns det saker som måste gestaltas i sång eller någon annan form, fortsätter han.
Projektet började som en mindre soppteater, som fick ett sådant stort genomslag att länsteatern beslöt sig för att utvidga arbetet.
– Före den föreställningen var folk väldigt tveksamma. Men efteråt skrattade folk, och grät. Det är både tragikomiskt och väldigt sorgligt.
Thomas Sundström var nervös inför den här premiären, inte minst eftersom det varit mycket uppmärksamhet, förväntningar och oro från medier och allmänhet.
– Det kan finnas människor som tycker att vi trivialiserar frågorna, men jag tror att vi vinner något på att göra något som är engagerande för många människor. Man får inte vara för feg, man måste våga vara tydlig.
Och reaktionerna från publiken på premiären blev över all förväntan.
– Det var första gången sedan jag kom till Gotland som folk stod och applåderade, många med tårar i ögonen. Det var magiskt, ett sådant ögonblick som man gör det här för. Det kommer att finnas andra reaktioner också men premiären var en lycklig kväll.
